Idag var det mät-dag, och nu kunde jag inte hålla mig längre, så körde en mätning... Totalt har 10cm försvunnit över kroppen, från alla ställen jag mäter dessutom :) Förrutom brösten, vilket är lite min skräck, att de ska försvinna, men tydligen har de ju inte minskat nånting på en vecka trots att resten av kroppen gjort det, så vi hoppas de stannar kvar :P Och med andra ord så var de ingen inbillning att handtagen är mindre :D

Så nu ska jag ta en ananasskiva, eller två, och vara lite glad åt att allt går åt rätt håll :)

ställde mig på vågen idag, trots att jag bestämt mig för att inte göra det, men eftersom jag känt att mina "handtag" ändrats en del, och ville vara säker på att de inte var inbillning, så ställde mig ändå.. och det var -4.2kg, så jag fick en liten sporre nu att lyckas mera :) imorgon är mät-dag, så då tar vi fram måttbanden så ska vi se vad resultatet blir...

har varit lite dålig på att blogga i helgen, men har faktiskt haft full upp och när jag suttit vid datorn har inte humöret riktigt funnits heller... svär över att internet fungerar halvdant, så då tappar man lusten att skriva av sig lite...

Härifrån bör du sluta läsa om du inte vill läsa känslor

igår började Hanna berätta sina tankar, funderingar, önskningar.. Den ungen... Ja... Hon fick mig till tårar.. Tack och lov satt hon i baksätet så jag kunde dölja dom.. Men hon fick mig att gråta... Glädjetårar som tur var... Men på samma gång... Så hennes ord, hennes önskningar, hennes hopp... Det är samma som mina.... Och det hugger i hjärtat...

Det hugger ännu mer när jag måste vara på hennes frågor, och inte kan ge det svaret hon vill ha... För jag hör hur ledsen hon blir, men då försöker jag skratta vid nästa fråga istället, så hon ska ta det roligt.. Men man märker så väl på henne att fastän hon skrattar, fastän jag skrattar, så är det hon frågar verkligen vad hon VILL.... Hon är 6år gammal... Hon är en tjej jag älskar otroligt mycket... Hon har en speciell plats i mitt hjärta, och hon kan få mig att gråta glädjetårar genom att vara så ärlig hon bara kan, hon får mitt hjärta att le när hon säger "Tina jag älskar dig såååååå mycket och det är roligt när vi simmar tillsammans...".. Det betyder så mycket för mig att jag har gjort ett sådant intryck på henne, att hon trivs med mig, och glädjs åt sakerna vi gör... Trots att vi inte längre är en familj...Men hon vet att hon är välkommen när som helst till mig, när hon är arg på pappa, eller vad som helst...

Ikväll har jag gråtit.... Av saknad.... Saknaden av min förra familj som är 2km ifrån mig.... Tanken av att få hjälpa Hanna bli klar före sängen ikväll, få titta så hon borstat tänderna bra, få en stor varm god natt kram.. Och sen lägga sig ner på soffan, inte ensam, utan med han som stal mitt hjärta.. Och bara ligga där, känna andetagen i min nacke, och slappna av framför kvällens film.... Innan man till slut går och sover, och får somna med ett leende, av vetskapen att jag har hela min familj under samma tak....

Jag vet att en del anser att jag nu "sänker mig själv" genom att tänka sådär... Men jag säger såhär till er... Sätt er in i min sits.. Sitt 3år, där ni hjälper till att uppfostra en flicka, där ni ger er kropp, er själ, ert allt, när ni KÄMPAR för att hon ska få komma och bo med er, som hon vill, när hennes föräldrar är i en vårdnadstvist.. Att hon tyr sig till dig, att du släpper in henne i ditt hjärta, att du tillåter henne att skapa ett band mellan er, att hon litar på er.. Och sen mitt i allt, när ni känner att NU är allt bra, ni slappnar av och hon kan vara sig själv och familjen mår bra.. Så bryts allt itu... Och ni kämpar med att försöka släppa allt... Försöka inse att känslorna ni har för familjen ska bort, inte får finnas, för att ni inte är en del av den längre, kommer inte vara... Men så kommer hon, och önskar, frågar, ber nästintill, och ni kan inte ge henne det svaret hon vill ha... Då svider det i hjärtat, och känslorna kommer tillbaka, även fast de kanske inte var långt borta...

Jag är inte mer än mänsklig... Tillåt mig då att få gråta, att få, rent ut sagt, sörja(!) det jag förlorat, det jag höll av mest av allt... Låt mig få visa att jag gav mitt hjärta, dyrt, fullt och heligt, till 2personer jag tänkte leva mitt liv med.. Hur ska jag efter det kunna gå vidare PÅ EN GÅNG, som många anser och skämtar om att jag ska göra.. Att man ska hitta nån att dejta på en gång.. Jag förstår att folk skämtar så, och jag har KANSKE(kan inte minnas att jag gjort det) skämtat så även jag, MEN nu vet jag hur mycket det sårar.. När folk säger åt mig att allt blir bra med tiden, jag kommer snart hitta någon ny att träffa, osv, då skrattar jag för stunden, men i ensamheten lite senare så gråter jag... Jag gråter för att jag tror att de som säger så åt mig, aldrig känt på äkta kärlek.. Jag trodde jag hade gjort det förr, och jag kunde gå vidare relativt snabbt efter förhållanden jag haft.. Men efter detta? NEJ JAG VILL INTE TRÄFFA NÅN, JAG VILL INTE GÅ PÅ KAFFE MED NÅGON SOM SKULLE PASSA MIG, JAG VILL INTEEE! Jag har för första gången i mitt liv, ÄLSKAT! På riktigt... Och det går man inte vidare ifrån på bara ett par månader.. OM man går vidare...

De sägs att den äkta kärleken alltid brinner, alltid finns kvar i ens hjärta....

Det kan jag med säkerhet säga stämmer... För bortsett min familj och släkt som jag älskar över allt annat, men på ett helt annat sätt,

Så kommer jag alltid att älska Tom och Hanna.. För de blev min familj, och kommer alltid att äga en plats i mitt hjärta, tillsammans med min äkta familj, för till Tom... Till Tom har jag en obeskrivlig kärlek, jag kan inte formulera den, men stark är den.. Allt jag stått ut med, allt jag accepterat, allt jag gått vidare ifrån, har gjort mig till den jag är, och har visat mig hur JÄVLA MYCKET jag ÄLSKAR honom, och vilka framtidsdrömmar jag hade om oss, och hur mycket av mitt hjärta han verkligen fått...

Och Hanna... Jag kan inte säga hur det är att ha egna barn, har aldrig haft, lär dröja tills jag får, om jag får.. Men Hanna.. Jag hade inte tvekat en sekund på att skriva henne som min om det hade gått, för henne älskar jag.. Den lilla änglablonda filuren med de djupa tankarna, hon är som min egen, lika djupa tankar och funderingar... Kanske jag överfört mig själv till henne på 3år, vem vet? Men för mig kommer hon alltid att vara som min egen....

Det här blev ett känslosamt inlägg för mig, trots att jag egentligen bara tänkt att skriva "jippi, jag har gått ner 4.2kg" och ingenting annat... Men tankarna, känslorna, tårarna och fingrarna tog över...

Ibland måste allt få komma ut....

Nu tar jag mitt varma hjärta och kryper under täcket och säger god natt...

Sov gott ni som läser, God Natt  

Ja de har de typ varit idag....

Började med att jag vaknade klockan 4 inatt, då började de ploga parkeringarna och gångbanorna runt mitt hus.. De slutade runt 6 tiden, men då satte katten igång istället..Hon trodde ju att man kunde leka morgon då eftersom det hade varit liv där ute så länge... Försökte mig på en liten stunds sömn till men fick väl sovit ungefär 1h mellan 4-8.. Då gick jag upp, stekte två ägg och en skiva bacon.. I skolan så gav till och med läraren upp, vilket gjorde att vi andra bara vart på sämre humör.. Alltså.. Hur svårt är det egentligen att svara på frågan "Vi undrar vilken fråga som hör till den där grammatikformen? Alltså om det ska vara vem, var, hur, eller något annat... Hon satte sig ner och kläckte ur sig "Vi skulle nog inte ens ha börjat med den här delen av studien.." bara för att hon inte förstår hur vi vill ha exempeln på grammatiken hon försöker lära oss men som hon inte kan lära ut!!!

Där vart min dag ännu värre...

Skolan blev kort för att läraren skulle ta med sig 2elever ut och försöka hitta praktik plats... Så jag tänkte att jag då kunde försöka mig på att vila en stund hemma...

JO JO!!! Det var ju önsketänkande... Grannen under mig har en liten hund, av något slag.. Men jag säger nog bara SATAN vilka lungor hunden har!! Den skällde och skällde och skällde och ylade och YLADE.. från 13.30-17.45 ungefär... Jag kan inte minnas att jag hörde hunden vara tyst mer än 1 minut nån gång ibland...

Sen gick jag iväg på dagens träning... Och inte gick den bra heller.. Knäet kändes som de skulle gå i bitar flera gånger... Men jag gjorde så gott jag kunde, och ikväll har mina frysta thaigrönsaker fått kyla ner knäet lite grann..

Men lite positivare.. Har suttit och kollat runt på lite klänningar, som inte alls är min stil, MEN jag hittade en sååå otroligt fin, så nu har jag ett mål att komma i den klänningen till födelsedagsfirandet i sommar, för den klänningen finns i begränsade storlekar... Men å andra sidan, jag har mina smal-jeans i garderoben som jag har som mål att komma i.. Fast egentligen behöver jag inga såna mål.. Mitt mål är att 20kg ska vara borta till jul, MEN jag blir överlycklig om jag slipper skämmas på stranden i sommar..

Nej nu ska jag dricka upp mitt te, kika färdigt en fullständigt sjuk film på TV6, och sen blir det nog krypa under täcket.. Måste förbereda morgondagens lunch imorgon bitti också...

Sov gott :)

Jo då lägger man undan allt man håller på med, torkar de tårar som fallit under tiden man pysslat med det.. Och så sätter man sig ihopkrupen under filten i sin soffa och gråter... Och låter tårarna falla.. Och när de är på väg att ta slut... Då gör man nog bäst i att försöka låta flera tårar falla, så man verkligen får ut allt man behöver.. Men när det inte går då? När man känner att man är frustrerad, irriterad, ledsen, brännande tårar innanför ögonlocken, men de faller inte.. De bara bränner där, och man blir arg på att de inte faller..

En sån dag har jag... Den var ganska så bra idag.. Jag fick min praktikplats färdig till slut, så nu vet jag att jag har någonstans att vara under några månader...

Men mitt i allt vände det... Baileys låg och sov, jag åt mitt äpple.. Funderade på att börja med kvällens mat... Men var inte hungrig då...

Men så började tårarna falla.. Och de föll... Och jag visste inte vart jag skulle vända mig... Baileys vaknade, tittade på mig, somnade om... Och jag bara satt där och grät....

Tårarna bränner fortfarande.. Jag vet fortfarande inte vad jag ska göra... Funderar på att poppa musik och städa och låta tårarna falla.. Eller gå en långpromenad, men då skäms jag om jag börjar gråta mitt i allt.. Eller bara helt enkelt, dra en filt över mig, lägga mig i soffan, lägga på en film och gråta och låta tankar och funderingar snurra?

Sen finns också möjligheten att jag sätter mig och skriver ner allt... Men... Hur ska jag få några svar på allt som snurrar? Hur ska jag få allt formulerat utan att låta anklagande så att någon inte tar åt sig på fel sätt? Hur gör man?

Jag vet inte.... Känner mig fullständigt tom i huvudet.. Hjärncellerna är på semester...

Och jag ska tillägga åt de som kommer kläcka ur sig att det är pga detta: Det är INTE pga att jag är på diet!!! Jag är inte hungrig, jag håller mig mätt hela tiden, och jag mår bra.. Jag vet att många skulle skylla på det, för första dagarna är de värsta, men det är INTE pga den!

Nu ska jag ta mina tårar och göra någon nytt...

Ha en trevlig kväll ni som läser :) lägger till en låt som betyder en hel del för mig...

Och det går bra :)

igår brummade jag iväg 145km hemifrån för att hålla ett lustparty.. Riktigt trevlig kväll blev det.. 23.30 var jag hemma.. Eller ja, på plats hos exet.. Hjälpte honom med lite problem han hade och när vi väl hade lyckats så åkte jag hem och då var klockan runt 1.. Så blev en lång dag full av händelser :)

Idag är dag 3 som sagt, och jag har övergett bananerna och istället blev frukosten 2ägg och en skiva bacon.. Lunchen blev ett knäckebröd med en ostskiva, och så blir det lite frukt och grönsaker då och då, och middagen består av torsk :)

Vi ska påbörja praktiken nästa onsdag, och jag har fortfarande ingenstans att vara.. Dock är det bara 2st i klassen som hittat praktik.. Men jag kan förstå att de andra har svårt för deras svenska är inte så bra de heller, så de har lite svårt att göra sig förstådda på vilket ställe som helst, på något utav språken.. Jag klarar ju svenskan åtminstone så man tycker man borde kunna hitta en plats..

Men det stället jag ville vara på så sa bara nej för att jag var en tjej, annars hade jag fått vara där.. Det tycker jag är fel, men jag förstod deras resonemang till slut..

Nej nu ska jag slita mig härifrån och börja ringa runt lite istället.

ha en bra dag :) snart är våren här :D

klockan är snart 20.00, (har glömt att nämna att jag bor i Finland), och här sitter jag med min banan :)

Idag är nämligen första dagen på min "diet" där jag har ett matschema som jag ska försöka följa under en månads tid, vilket är svårt för mig, eftersom jag i stort sett alltid fått stoppa vad jag vill i munnen... Men jag är chockerad. Sista gången jag åt var igårkväll när jag åt middag, efter det, före sängen, drack jag ett glas juice, bara för att få känna smaken av god apelsinjuice en sista gång, åtminstone för en månad. Idag är en banan-dag, vilket betyder att maten endast består av bananer, bananer och ännu mer bananer.. Näe så illa är det inte, eller jo... Jag har svårt att äta bananer bland folk, så i skolan idag skrattade de lite grann när jag konstaterade att jag gjorde bäst i att hämta en kniv och skära bananen i bitar.. Och idag äts det 5bananer och imorgon 5bananer och sen blir det lite "mat" i form av knäckebröd, ägg, frukt, grönsaker, kyckling, fisk och lite annat..

Som sagt, det här är en utmaning för mig, eftersom jag brukar äta de jag känner för, men, kors i taket är jag inte ens hungrig idag, trots att jag ätit 4bananer.. så blir nog snart en till så har jag min dags-dos klar...

En del tycker jag är knäpp, och jag har fått många frågor om hur jag ska klara mig på bananer på måndagar och tisdagar, men jag har frågat många om det är dumt att göra så, om det är ok för kroppen, om den klarar det m.m och jag har fått bra svar och därför vågar jag chansa, och det här är min utmaning emot mig själv..

jag accepterar alla som kör sina hårdbantningskurer med t.ex cambridge-soppor hela dagarna och inte äter något annat, folk som äter bars/drinkar och ingen vanlig mat.. Men jag vet att det är ingenting för mig, jag är för kär i vanlig mat, och har hittat ett som jag tror och hoppas passar mig.. Och jag hoppas att vikten ändras på mig efter detta.. Jag är inte för stor, men jag är större än min trivsel-vikt, jag har ingen energi alls när jag är på den här vikten.. Jag vill gå ner, inte fullt till den vikt jag trivs på, men en hel del ändå, tills jag har energi, lust, ork, tills jag kan öppna garderoben igen och ta på mig vad som helst utan att jag skriker inombords, eller tårarna rinner.. Jag är less på det, och jag hatar mig själv rent ut sagt, för att jag hamnat på den vikt jag har, för det här är inte jag...

Så jag säger till er alla som faktiskt klagat på det här som jag har valt att prova utmana mig med, klaga inte, stötta mig istället i mitt val, sporra mig..

Hjälp mig, stjälp mig inte...

Fast å andra sidan, ni som klagat så har sporrat mig lite till för att jag ska lyckas, för jag vill visa er att det här faktiskt var för mig, och att jag klarade det.. Men som sagt, jag ser hellre att ni stöttar mig..

Nu ska jag ta en banan, ett stort glas kallt vatten, och sätta mig med en bok innan Familjen Annorlunda börjar.

Trevlig kväll :)

Gårdagen spenderades på 25+25års fest och sedan utgång, vilket var jättetrevligt.. Fötterna började ömma och tröttheten smög sig inpå runt 3-tiden så då tog jag en liten promenad hemåt där sängen ropade på mig i stort sett direkt då jag öppnade ytterdörren.. Så inte kunde jag göra annat än att krypa ner, bädda in mig i täcket, krama om kudden, sluta mina ögon och smyga mig in i drömmarnas värld.. Och drömmarna var underbara, jag vaknade med ett leende på läpparna, solen som strålade in genom fönstren, så jag hoppade i kläderna, tog en titt i spegeln, stoppade musiken i öronen och tog en promenad hem till kexet.. Hade lovat att sköta om kissen i helgen då han var ut på galej på annan ort, så vad kunde varit bättre än att låta benen motionera istället för bilen? Plus att jag tror inte kroppen var i körskick så tidigt, så de blev en 4,6km promenad sådär på morgonkvisten.. Efter det har det blivit ganska lugnt, spelat lite musik, läst lite mera ur min nya bok, Champagne-flickan, som jag tycker är riktigt bra, njutit av solen på min balkong :)

Nu sitter jag och funderar på vad jag ska hitta på för middag idag, sista dagen jag får äta vad jag vill nu på en månad, imorgon börjar dieten och det stora testet på mig om jag klarar av att följa ett mat-schema, som jag inte är direkt van med. Spännande, utmanande, tålamodsprövande..

Så är jag en bitch den här månaden, så håll masken mot mig :P

Får middagssällskap idag också, trots att jag inte bestämt vad de blir för mat ännu, det är aldrig fel :) och så tror jag det kanske blir en tur i bastun ikväll, skulle vara skönt faktiskt :)

Näe, dags att hoppa ur mjukiskläderna och göra sig acceptabel för ett besök på affären för att inhandla det sista som krävs för denna veckas mat-schema :)

Ha en trevlig eftermiddag/kväll :)

Tog en lång sovmorgon idag, kände att jag behövde få sova ut efter allt som varit senaste tiden.. Har haft fullt upp varje helg sedan strax före jul, och blivit slutkörd både fysiskt och psykiskt, så när jag vaknade idag och såg hur mycket klockan var, så log jag bara och tänkte att "äntligen har jag fått sova utan att bli väckt", och det var sköööönt :)

Har hunnit med en timmes promenad i solen idag, var riktigt skönt, bara blåsten skulle försvinna så hade det varit ännu bättre... Snart blir det till o ta tag i städandet här hemma, fundera på nå middag, och sen är det dags att börja göra sig klar för kvällens partaj.. Pia&Janinas 25+25års fest ikväll :) presenterna är klara, något smått o gott iaf :) och lite god dricka ligger på kylning, kläderna klara, bara håret som jag fortfarande inte blir nöjd med :(

Näe... Om man skulle ta och göra någon nytta av den här dagen nu kanske.. Börja lite sådär smått iaf...

Eller så kryper jag ihop i solen på balkongen med min nya bok och en kopp varm choklad toppad med vispgrädde och kola-sås.. Måste unna mig lite gott nu innan dieten börjar på måndag :)

Have a nice day :)