Det är vad jag uppskattar.. Och senaste tiden, då har jag insett vad äkta och ärliga vänner är, och vilka de är.. De är så lätträknade så jag trodde inte det var möjligt... Är snart dags för mig att säga ifrån...

Idag när jag vaknade, loggade jag in på facebook och hade fått ett mail... Jag blev glad när jag såg vem som skrev, och när jag läste rann en tår längs min kind... En tår av glädje och sorg... En tår för att denna person finns kvar i mitt liv, men även för att hon skrev om min låtsassyster som lämnat oss, hon skrev att hon gråter när hon läser om henne, och hon har inte träffat henne! Men hon har förstått vad Linn betyder för mig... Och hur ont jag har... När jag fick veta för några veckor sedan att Linn ryckts iväg från vår jord, då bröt jag ihop... Och jag valde att inte dölja det.. Jag grät för Tom, jag grät på facebook, för där ser min familj hur jag mår, och det var det jag ville, att de skulle se när jag mådde bra eller dåligt, så de inte hörde av sig i fel tid... Men då.. När jag skrev åt henne att vila i frid... Det var sååååå många, otroligt många, som skrev till mig och beklagade... Några skrev ett hjärta, en kram, en beklagan... Några skickade privata mail, och en del gjorde mig sur, för de la fram mailet som "wow något har hänt, nu ska jag ta reda på direkt vad det är för jag är så satans nyfiken"... Och det sved att läsa... De svarade jag inte heller på... Sen fanns det de få, de få som frågade hur jag mådde och vad som egentligen hade hänt, de som brydde sig på riktigt... Och de var lätträknade och de gjorde mig otroligt glad...

Sen fanns det dom... Dom som jag helt ärligt trodde var mina vänner.... Som jag trodde skulle göra som jag, som skulle stanna hos mig i vått och torrt, oavsett om jag flyttat, rest, dejtat någon de inte gillat, varit sjuk, eller vad som helst.. Så trodde jag de var mina vänner precis som jag var deras... Men vet ni?!..... De har inte ens frågat mig hur jag mår.... De skickade "jag beklagar. kram.".. Och visst, det gjorde mig glad... Men en vän... En VÄN(!) frågar väl faktiskt ändå hur man mår när något sånt här händer?

Det är lätträknat för mig.. Min pappa ringde dagen efter, och han sa bara kort "jag ville bara höra din röst"...

En annan frågade samma kväll, i det enda sms:t jag fått dessutom, hur jag mår, om jag är ensam, om jag klarar mig... Och det frågade hon innan hon visste vad som hänt...

Tom har funnits för mig, de gånger han varit hemma och jag har gått undan för att gråta, då har han kommit till mig och smekt mig över armen medans han hållit om mig, och låtit mig gråta...

Att Tom accepterar att jag inte gråtit färdigt, men att det kan gå flera dagar som jag skrattar och ler utan tårar, och att det mitt i allt bara brister utan förvarning, och det älskar jag med honom... Han låter mig vara svag.. Och han finns där, han viker inte från min sida en sekund när jag behöver honom... Han är min stöttepelare, min tvillingsjäl.... <3

Men bortsett från Tom.... Så finns det EN person, som jag anser vara min äkta vän... För hon har funnits där från dag ett... Trots att vi pratar väldigt sällan, så när vi pratar så är det som det var igår...

När vi träffades första gången för flera år sedan, tror det var våren 2005 om jag inte har fel, så irrade vi båda runt i en främmande stad för oss båda, och hittade inte alls vart vi skulle, men det har vi skrattat gott åt efteråt.. När jag flyttade från grannstaden något år senare, så var det henne jag saknade.. Men jag visste att hon finns kvar ändå, för hon om någon förstod mig... Hon har sedan dess hängt kvar i livet, och vi har skrivit lite då och då... När jag fick höra att hon var gravid, oj då blev jag så lycklig, april 2010 fick jag mitt i allt ett mail på facebook, där hon ville berätta en hemlighet för mig, men jag fick inte skriva ut den...Så hon berättade att i November skulle en krabat titta ut...Och jag blev såååå glad... Så otroligt glad för hennes skull, för att hon äntligen var lycklig och hade hittat rätt i sitt liv... Och så glad, så glad för att hon skrev till mig, MIG av allihopa... Det värmde så otroooligt mycket i mitt hjärta.... Jag vet, att när den dagen kommer att det är min tur, då kommer hon få veta... För som sagt, även om vi inte skriver eller pratar ofta, så finns hon ändå ofta där i mina tankar....

En dag, om inte alltför många år hoppas jag :) så ska jag kasta älsklingen i bilen och ta en roadtrip genom Sverige, för att hälsa på min söta Madelen! Tom måste också få se vilken underbar människa hon är...

Tack Madde för att du är min vän, för att du bryr dig och finns där i vått och torrt... Tack för att jag fick träffa dig den där vilsna dagen i Karlshamn...

<3

Förra veckan tog vi en tripp till akuten 2ggr med älsklingen som har ryggproblem och inget hjälpte.. Mer och mer mediciner testades och inget fungerade... Men nu verkar det bättre iaf, inte bra, men bättre, och det är en början.. Inväntar magnetröntgen så får se då om den visar något... Ibland finns funderingen om det är hans MS som spökar, eller om det "bara" är ryggproblem, antingen av ansträngning eller lathet :) Kan ju hoppas det är det och inget annat, men vi båda vet och är väl införstådda med att vad som helst kan hända med hans MS, men håller tummarna...

Denna dag började inte som tänkt, då det var min tur att göra ett besök på akuten istället.. Vaknade, hade hjärtklappning som jag haft nu 3dagar, men brydde mig inte mera om det, eftersom jag blivit van.. Men eftersom jag har tänkt att lägga om kosten ganska ordentligt nu för att gå ner i vikt efter läkarbesöket i fredags, och eftersom blodtrycket inte vill sjunka och inte heller pulsen, så måste jag först göra en fullständig hälsoundersökning innan jag påbörjar något.. Så jag ringde då på morgonen till telefonbokningen och hon ställde massa frågor om hur det har varit sen jag gick upp i vikt, hur jag mår nu, hur jag känner eftersom blodtrycket inte är helt normalt, om pulsen är stressad, om jag har tungt att andas, om hjärtklappning, om släktsjukdomar, om kosten, om träning, och mycket mera.. Så jag nämnde då att jag har hjärtklappning som går upp och ner, och har varit mycket nu senaste 3dagarna, men även under en längre tid... Och jag berättade om blodtrycket och pulsen i fredags och i lördags då jag mätte och hon sa då att hon satte mig på en akuttid så jag fick komma in på en gång och ta ett ekg så länge jag hade hjärtklappning, för det slår ju aldrig fel annars att när man har en tid bokad så mår man perfekt... Så istället för att sätta mig ner med familjen vid frukosten så hälsade jag på akuten... EKG var ok, men inte bra, hjärtat slog snabbare än det skulle och pulsen och blodtrycket ville inte sjunka heller... Så imorgon bitti ringer jag till en annan läkare, och bokar in en fullständig kontroll innan jag får påbörja något sätt att gå ner i vikt... Men ner ska jag och man fick ännu mera press på sig än bara sig själv när läkaren sa att jag måste ner nu...Läkaren ringde dessutom upp för 1h sen ungefär, och frågade om jag arbetar, för han skulle vilja skriva sjukledigt till mig tills jag har gjort alla undersökningarna, men jobbar de gör jag ju inte.. På heltid iaf :) så jag får ta dagarna som det känns i kroppen, men han bad mig ta det lugnt iaf... Var snällt att han ringde upp men trist att höra sådär...

Tack och lov har jag en älskling som häromdagen sa de bästa orden han har sagt sen jag kom från kreta, typ ;)

Han sa rakt ut att han kommer hjälpa mig att se till att VI kommer oss ut på promenaderna varje dag.. Och det värmde så otroligt i hjärtat att höra det... För jag har rent ut sagt tjatat förut om att vi ska ut och gå, men han är envis, eller om det är lathet :) så vi har inte kommit oss ut och iväg.. Jag gick mycket promenader under de 9månader vi var separerade, och det var ju så skönt... Vissa blev på 1h, vissa blev på 3h, men det var skönt... Så nu ska gubben och jag äntligen börja ut och gå tillsammans... Började för några dagar sedan och vi båda verkar tycka det är skönt, men idag kom vi oss inte iväg pga läkarbesöket och sen hade han fysio, eller massage rättare sagt, och sen for Hanna till sin farfar och Tom blev inringd för att jobba resten av den här veckan dagtid... Var ju tur då att han var ledig nätterna den här veckan, och extra tur då att Hanna har fullt schema först med farfar och sen med farmor, eftersom jag troligtvis också ska iväg och jobba något under veckan... Men jag har varit ut på min promenad för antar att Tom inte orkar när han nu kommer hem... Lite synd att han jobbar nu när man sett framemot att få ha honom hemma eftersom han jobbar över nyår och allt, men han lovade mig att vi gör något mysigt nästa vecka, och jag får väl se de positivt, kommer mera plus på kontot ;)

En annan fundering... Tänk om folk runt i världen kunde bry sig om sitt liv istället för att fundera på andras liv och tänka på de.. Kanske de kunde växa upp någon gång och använda huvudet mera... Men är man inte tillfreds med sitt så lägger man sig i andras... Och i Jakobstad går snacket snabbare än man tror som i alla mindre städer...

Trevlig kväll allihopa :)

Eller något... Nu har jag suttit ikväll och tittat på filmer... Och jag har gråtit... Inte till filmerna, eller ja, ibland har de kommit av något i filmerna, där jag inte förstår alls varför jag skulle gråta.. Men oftast.. Då har det bara börjat forsa, kinderna har blivit blöta, ögonen bränner, näsan måste snytas, och hulkningarna är hemska... Varför börjar jag storgråta mitt i allt? Kan titta ut genom fönstret och tänka "fy faen vilken jävla storm det ser ut att vara där ute och vad tråkigt med regnet som smattrar mot fönstret" och så börjar jag gråta.. Och sitter 10minuter och vet inte vart jag ska ta vägen, bara gråter och gråter... Eller som i filmen, Evan fick alla människor att springa upp på arken när dammen brast, då började jag också gråta.. Av vilken anledning då? Det var ju inget märkvärdigt... Jag bara gråter och gråter och har gjort så några timmar nu till och från.... En klump i bröstet har jag också, men den kan nog vara av alla hulkningar, brukar kunna bli så då... Det är ganska skönt att gråta... Men jag vill så gärna ha hem min gubbe när tårarna forsar, så jag kan krypa ihop i hans famn som en liten boll, låta hans händer smeka över mitt huvud och rygg, höra hans röst säga "släpp ut alla tårar, låt dom komma bara, låt dom komma"... Åhh det är så lugnande ord när han gör så, och de får mig att släppa allt, och då menar jag ALLT... Tårarna rinner, jag känner att jag kan gråta, det är inte dumt, även om jag inte vet varför..

Åhh jag vill ha hem honom nu, så jag får gråta ut alla tårarna nu en gång för alla.....

på dagens läkarbesök... Det gav mig en tankeställare.... En ordentlig tankeställare... Tror jag ska ta och kontakta en annan läkare på tisdag igen, för att få tips och råd... Nu SKA det hända, och nu ska det hållas, och nu ska jag klara det... Jag håller på att bli knäpp... Blev det innan läkaren, men nu efter läkarbesöket, då vaknade jag till... Det var en väckarklocka för mig... Jag måste nog börja tänka på livet ordentligt tror jag.... Ta tag i saker och ting bättre än vad jag gjort hittills.. Jag är 25, och jag står på ett och samma ställe och trampar.. Jag måste ta mig framåt i livet, på alla sätt, jobb, ekonomi, hälsa, familj... Alltihop... Om mitt psyke ska bli av med alla klumpar, så är det dags att börja tänka framåt, och göra ändringar....

För tidigt nu igen, så har de sänt vingarna ner till en tjej som var alldeles för ung... Men som de brukar säga, himlen tar de bästa för tidigt...

När man sitter vid sidan om, och ser på, inte vet vad som händer, var hon kände, varför det blev såhär, då finns inga ord... I helgen fick jag veta... Det var en hemsk dag... Först att få höra att det eventuellt är så.. Och sen att konstatera att det var så.. Och då behöva ringa ett samtal och tala om vad som hänt.. Fick en stor klump i bröstet, i halsen... Det var det värsta jag gjort... Jag vill aldrig mer meddela något sådant... Jag vill aldrig mer ha ett sånt samtal... Mellan samtalen grät jag... Tom kom och skulle trösta mig, men jag bad honom att gå iväg, så jag kunde lugna ner mig och ringa det sista samtalet... Efter det... Ja då grät jag... Jag fick en klump i bröstet.. Som ännu är kvar... För trots att jag vet att hon aldrig mer kommer tillbaka.. Så hoppas jag.. Jag hoppas på att en dag få se en status från henne på facebook, eller få ett sms där hon frågar när jag kommer till Sverige så vi kan träffas... Jag hoppas... Med vetskapen att det aldrig mer kommer ske... Men önska får man göra....

Texten här i hjärtat har så rätt.. Jag vet att ängeln levde efter detta, men på samma gång så såg hon alla människor, djur, växter, som högt uppsatta varelser...

Och jag vet att jag måste leva efter det som står i hjärtat också... Och tro och förstå att allt sker med en mening...

Vad som än händer i livet, så går livet trots allt vidare.. Att sörja är förståeligt, och tillåtet, så länge man tillåter sig att gå vidare med sitt liv... Hur svårt det än må vara...

Jag har värk, jag har tårar, jag har glädje, allt på samma gång i mitt hjärta... Men jag vet, att jag nu har min farfar, min morfar och min syster, som alla tre tar hand om mig, sitter på min axel när jag behöver stöd och hjälp... De finns alltid med mig, i en varm plats runt mitt hjärta...

Sänder otroliga styrkekramar till alla dina nära och kära Linn....

Sov gott lilla vackra ängel.... Sov gott....

Har senaste veckorna sovit otroligt dåligt, en hel natt har jag lyckats med på 3, nästan 4veckor.. Jag kan vara hur trött som helst, somna direkt när jag lägger huvudet på kudden, men så vaknar jag någon timme senare, klarvaken.. Funderar många gånger då om man ska gå upp och göra någon nytta istället.. Men nääe... Man ligger envist kvar i sängen, stänger ögonen och försöker drömma sig bort... Ibland lyckas det, oftast inte.. Och lyckas jag, ja då vaknar jag efter någon timme igen... Har provat olika saker, fick tipset en gång att äta ett ägg innan jag gick och lade mig, det hjälper inte.. Har provat med varm choklad, eftersom jag inte dricker bara mjölk, funkar inte heller.. Provat med thé, hjälper inte heller.. Provat med avslappningsövningar, funkar inte.. Provat med andningsövningar som ska lugna kroppen och göra en trött, funkar inte... Jag kommer snart bli galen... Och som om inte sömnen vore nog.. Jag drömmer helt sjuka drömmar.. Och en del är har blivit sanna, därför blir jag ibland rädd när jag vaknat upp mitt i en dröm, tänk om den drömmen jag just hade blir sanning... Har drömt om graviditeter, otrohet, familj, jul, julklappsshopping, ekonomi, vänner, jobb, viktnedgång, svar på testet jag tog förra veckan, viktuppgång, kärlek, förlovningar, bröllop, inredning, hålla tal på ett stort evenemang, konfrontationer... Ja säg vad jag inte drömt om... Och en del av de jag drömt om, de återkommer oftare och oftare, och man funderar då på om de är sanna... Efter en av drömmarna jag hade, så vaknade jag och tänkte "näääee så kan det inte vara..."... Jo tjena, på kvällen fick jag höra samma ord som jag hade fått höra i drömmen.. Det var obehagligt... Även om det inte var något farligt, men obehagligt ändå att man just drömt det.. Och den drömmen hade jag då haft 2-3ggr innan jag till slut lyckades drömma hela drömmen till slut, och dagen efter det fick jag då veta att det jag drömt stämde...

Men.. Drömmarna är både glädjande och sorgsna.. En del vaknar jag av med en klump i bröstet och lite rädsla, en del vaknar jag med ett leende på läpparna, och en del bryr jag mig inte mycket om när man vaknar.. Men det konstiga är också, att sen sömnen började bråka, så drömmer jag saker varje natt, som jag minns när jag vaknar... Och det har jag aldrig gjort förut...

Nu funderar många på om jag är stressad, utbränd, eller säkert något annat.. Men nej... Jag var stressad, otroligt stressad och irriterad över allting som hade med flytten att göra.. Jag kände att jag inte orkade med att packa och städa min lägenhet, packa och städa huset, för att sen packa upp allting och komma iordning.. Och visst, jag har mycket jag vill byta ut, men det får man ta den dagen då kontot går på plus när räkningarna är betalda... Men just under flyttandet, då var det flera gånger när jag packat en låda, som tårarna föll.. Orken, lusten, motivationen fanns inte.. Och då var jag ändå glad över flytten för jag skulle ju få bo med han som för snart 4år sedan fångade mitt hjärta... Men själva flytten, den var för mycket för mig... Och när vi nu har fått iordning, och jag kan slappna av.. Då trodde jag att sömnen skulle komma av sig själv, när kroppen inte längre är stressad... Men nej då.. Den lyser med sin frånvaro för fullt..

Men... Vem vet, efter lördagens coctail-party kanske man får en ordentlig natts sömn :)

Nu ska jag ta och göra mig en kopp thé och kika färdigt på filmen som snurrar på tv:n ikväll..

Hoppas ni alla har en trevlig kväll :)