Funderar mycket... På framtiden, på mitt "tidigare liv" i olika situationer jag varit, på vänner, på så kallade vänner, funderar på hälsa, träning, kost, dieter och mycket mer...

Har tänkt mycket om hur jag ska göra för att gå ner i vikt, och gärna inte alla 20kg på över 1år, vill ha lite snabbare viktnedgång men inte för snabb såklart... Hade sååå gärna velat börja träna på gymmet igår.. Men när man pratade med gymmet, och kollade kontot, så lutar det åt att jag har möjlighet att börja först i slutet på juli OM jag har tur... Och det var ju verkligen inte kul, sänkte mitt humör en hel del faktiskt, nu när jag var sporrad och till och med plockat fram gymkläderna... Men, jag får fortsätta med mina vattenfyllda flaskor hemma och mina dagliga promenader i 2månader till....

Vad gäller vän-funderingarna... Så känns det som det bara duger när jag hör av mig... För mig är det inget konstigt att bara skicka en fråga "hur mår du?", spontant för att jag bryr mig om de som jag anser mig vara mina vänner... Men varför känns det som det oftast är jag som tar steget? Bjuder ut mig själv, men får inte tillbaka detsamma? Jag har svårt att ta mig till folk som jag anser mig vara mina vänner eftersom jag är utan bil, och väldigt ofta utan pengar dessutom så buss-alternativ(vilket är väldigt dåliga kommunikationer) finns inte riktigt för mig.. Men jag promenerar gärna genom Jakobstad om vädret är bra för att komma till mina vänner om de nu inte vill komma till mig.. Fast då är de lite komiska.. Sen jag flyttade... Så är antalet folk som varit hit lätträknat... Varför känns det ibland som man är "den där som man ringer när ingen annan kan träffas".... Vad är egentligen en äkta vän och vad är det för "regler" som gäller för att ha äkta vänskap?

Vad gäller mitt tidigare liv funderingarna, så känner jag saknad... De funderingarna har gjort att jag känt mig ensam, jag har känt hur tom sängen faktiskt är, saknat att få komma hem från jobbet och få frågan "hur har din dag varit", saknaden att laga mat till 2, saknaden att sitta och fundera och planera semestern, gå ut och gå hand i hand en solig varm kväll, saknaden att få en godnatt-puss och känna andetagen i min nacke... Det här är längsta tiden jag varit singel, och helt ärligt? De plågar mig, på ett sätt, men på samma gång så behöver jag inte tänka något på någon annan... Jag behöver inte fundera på om den andra är hungrig och vill ha middag eller om jag kan låta bli att göra mat en dag.. Men, bara för det så tänker jag ju knappast börja leta pojkvän eller skaffa mig miljoner one-night-stands som många andra gör, jag klarar mig hellre helt ensam... Jag är inte redo att ge någon annan mitt brustna hjärta, jag vill inte, jag tänker inte och jag ska inte... Min historik i livet är inget jag vill dela med vem som helst, och när jag själv känner att jag är redo eller vill träffa någon, då gör jag det.. Men jag gav mig själv ett löfte när Tom lämnade mig... Jag lovade mig själv att inte ge mitt hjärta till någon förrän jag vuxit i mig själv, är redo för att blotta min själ för någon igen.. Jag är "ett piece of art" så att säga, och jag kan nog ärligt säga att vem som helst kan inte klara av att leva med mig.. För med mig kommer en historia som har påverkat mig att vara den jag är idag, som har gjort mig rädd för en del saker, som har gett mig besvär som dyker upp då och då som är svåra för andra att förstå...
Jag blir ibland rädd när jag tänker tanken "Minst en gång till i livet måste jag berätta min historia och då ta risken att skrämma bort någon jag fattat tycke för"... Det i sig är en rädsla till att vilja leva med någon igen... Men vem vet, kanske jag en gång i livet vågar mig på kärleken igen och kan få en chans att få min egna familj, få störas över sömnlösa nätter för den där lilla bebisen vill ha mat, få le åt att min man kommer med bebisen i famnen ler och säger "titta vad vi har skapat för underverk, det bästa av dig och mig"... Men jag är rädd för kärleken.. Den har svikit mig hårt och det gjorde ont.. Ordentligt ont..


Känslomässigt vet jag inte riktigt vart jag är för tillfället.. Konstaterade idag att antingen är jag trött, eller så är det bara för att jag har funderat på en hel del senaste tiden, som jag är känslosam.. Tittade på en av mina favoritserier idag på dagen, och en av huvudpersonerna dog.. Och jag grät! Jag brukar inte gråta så lätt till filmer/serier.. Men idag så började jag bara gråta och det slutade verkligen inte, tårarna bara rann och klumpen i halsen växte... Knepigt var det...


Näe... Det här blev ett knepigt inlägg.. Lite allt möjligt och många funderingar... Det mesta har jag nog egentligen funderat på ikväll... Lite smått funderade jag i söndags då jag satt och läste igenom mina andra bloggar... Så mycket känslor det finns där.... Tänk vilket liv jag levt.. Den ena bloggen... Usch.. När jag läste den så rös jag... Tänk att någon levt så hemskt, varit så blind, levt på hoppet... Levt så nära döden......

Och den andra bloggen... Vilken lycklig tjej det var....Var......

Har fått höra av några personer nu i några dagar att jag inte bloggat på länge, och idag var det någon som hade frågat mig varför jag inte skriver något längre, någon som var intresserad av att läsa om min vardag, blev ju riktigt nyfiken på att veta vem personen är :)

Men kan skriva om något annat så länge, tills jag får veta vem det är.. Bloggen har legat på is senaste tiden.. Har varit många orsaker.. Trötthet, irritation, lathet, frustration m.m Mestadels beror det nog på att jag inte har orkat starta upp datorn, plus att mitt internet är såååå otroligt segt så frustrationen innan jag är framme på bloggens startsida hinner bli för stor så skrivlusten är borta... Men shit the same, ska bättra mig :)

Senaste tiden har det egentligen inte hänt så mycket, eller det kanske det egentligen har.. Har skolan som vanligt 2dagar i veckan, praktik 3dagar i veckan och jag stortrivs verkligen där, önskar nästan praktiken inte skulle ta slut.. Har börjat på att prata lite lätt finska, inte många ord, men små viktiga ord som jag måste svara när jag tar emot beställningarna av kunderna över disken :) Så det känns som jag vågar mer och mer, önskar bara jag skulle klara av meningsbyggnaden också... Funderar på att gå en kurs i höst som är en finskakurs men med inriktning på just kundbetjäning, och en annan lärare tack och lov :)

För övrigt så springer jag mycket hos läkare för tillfället.. Det är tungt, men inget jag klagar på, de kommer närmare och närmare en lösning på vad som är fel... Idag var jag hos fysioterapeuten för andra gången och fick några övningar som jag ska göra till nästa besök och är det så att de här övningarna "hjälper", så KAN det vara så att vi har en diagnos och då kan lägga upp ett träningschema för hur jag ska lyckas "bota" domningarna lite grann iaf.. Vad jag förstod så är det väl kanske en sak man måste leva med, men som går att mildra...

Imorgon ska jag på en bentäthetsröntgen.. Ska se om mitt skelett har påverkats av min p-spruta, och har det påverkats så KAN det hända att det också är en orsak till domnings/förlamnings-problemet, får då kan det vara så att diskarna i nacken glidit undan pga kotorna som minskats, och det skulle vara en förklaring till varför min ryggrad är som den är, fick jag höra idag...

Och vad gäller min otroligt roliga nästäppa.... Så är den inte borta ännu heller... 8månader har jag haft täpp näsa alla dagar utom 2 nu... Men bihåleröntgen var okej, så nu kör jag på medicin i 2månader för att se om det lättar något.. Annars blir det vidare till nästa läkarnivå för att kolla ordentligt näsa/öra....

Bortsett från det här trista med sjukdomar hit och dit, som jag DOCK INTE klagar på, bara konstaterar och accepterar, och inte döljer för någon... Så har jag haft en ganska bra tid senaste tiden..

På skärtorsdagen hoppade jag på kvasten och flög till Sverige för att spendera påsken med släkten.. En riktigt mysig och trevlig helg blev det, men som vanligt räcker inte tiden till... Men de kommer snart över hit :)

Papsen och Emelie var på besök förra helgen så då tog jag mitt pick och pack och flyttade in hos kexet.. Vi bodde där allihopa eftersom vi ansåg att det var lite trevligare att sitta där, och bättre plats... Var en underbar helg, och jag var så glad att de kom över.. Jag har bott i Finland i 3½år, men de har inte varit över något, men nu bor de ju bara 6h ifrån mig så då kanske vi träffas lite oftare :)

Om ungefär 1½ månad så blir det partaj.. Då kommer det lite folk över från Sverige, och sen förhoppningsvis en hel del vänner härifrån landet också, och firar mig och Tom... En del har hakat upp sig på att vi slår ihop våra födelsedagar trots att vi separerat.. Men jag ser det inte som ett problem.. Bästa vänner, som har många gemensamma vänner, och som trivs i varandras sällskap, varför skulle man då inte kunna firas på samma gång? Vem vet? Kanske vi börjar dejta igen som födelsedagspresent åt varann? *Skämt åsido* haha :P

Senaste tiden har vi haft en del planerande, sökande efter plats att vara på, bestämma med mat, inbjudningar, m.m Så nu har inbjudningarna kommit ut, maten är bestämd...Dock är problemet att hitta ett partytält som alla får plats i.. Lättare sagt än gjort faktiskt.. Om man inte vill betala miljoner och lite till... typ... Men det löser sig.. Så är det kvar att jag ska ta med mig Tom till min praktik och diskutera vad vi vill ha för tårtor, går ju att variera lite grann.. Sen är det all shopping kvar bara, men det är ju inte förrän strax före festen...

Tänk vad glad man blir för en sån sak att man blir meddelad att folk kommer, det betyder så mycket att de vill komma med och fira oss :)

Nej... Nu ska jag faktiskt ta och fokusera på Morden i Midsomer, innan sängen kallar.. Imorgon blir det röntgen, lunch med Pia, och sen kvällspraktik, skönt att den ändrades om från att börja kl.8 till kl.15 :)Ha en trevlig kväll allihopa som läser, och så hoppas vi att jag har lust att skriva lite mera från och med nu :)

Bye bye