Den här texten cirkulerar för tillfället på facebook, och även om den är lång så tycker jag att alla ska ta sig tid till att läsa den... Är så sant som det skrivs i den... Man blir snabb blind på vad man verkligen har i sitt förhållande, när man inte visar uppskattning för de små sakerna längre... Börjar man se vad ens partner gör, och ställer upp på sin partner, så kommer man längre i förhållandet, utan att behöva söka bekräftelse hos andra, och man kan istället börja berätta för sin partner hur underbar han/hon är istället för att glädja andra med att tala om för dom hur underbara dom är... Har man valt en partner så har man och kan gott och väl hålla sig till den och visa den personen respekten den är värd.. Att träffa andra, eller bara ha ett "muntligt/skriftligt" begär att tala om för en annan vad den betyder, är ofta ett tecken på svaghet, och att man blivit förblindad av vad man har hemma, troligtvis pga att man tycker förhållandet har blivit en vardagssak och att hon/han som man träffar/ringer/skriver med ibland, är spännande och du kan glädja den personen genom att säga hur viktig och söt den är, och då ser man tyvärr ofta bara det negativa ens partner gör, istället för att glädjas över att partnern städat, diskat, handlat, eller bara gjort sig allmänt söt en dag...Men tänk på hur din partner där hemma kan skina upp och bli glad och vilken glädje förhållandet kan få bara genom att berätta hur viktig eller söt din partner är.. De små orden och handlingarna väger ofta mera upp än orden "jag älskar dig" och det är det som är de viktiga.. Kalla din partner små söta ord, älskling, sötnos, hjärtat, gullet, min, ja vad som helst, berätta att han/hon är söt i den där klädseln, gå och håll om partnern när den gör mat, stanna den spontant i hallen för att ge en riktigt ordentlig kyss, för att sen gå vidare med ett leende på läpparna, ta handen på stan, mitt i affären så krama din partner, våga visa din kärlek, köp hem en blomma på en tisdag, köp hem ett smycke eller annan present för att visa "jag tänkte på dig när jag gick förbi detta idag", skicka ett spontant sms/eller ring ett spontant samtal bara för att säga att du tänkte på din partner... Utan små ord och handlingar så dör förhållandet till slut ut... Och det gäller från båda parter, räcker inte att bara en av er gör detta, då lessnar till slut den ena och då kan man lika gärna separera.. Om inte båda visar sin kärlek mot varandra, på olika sätt, hur ska den då kunna växa? Risken att den går över i vänskap och vardag är mycket större om man inte gör de små sakerna.... Och ett förhållande som baserar sig på vänskap och inte kärlek, det är inget värt....

Nu tycker jag att alla ska ta sig tiden att läsa denna text, även om den är lång... Man vet aldrig vad man har och hur nära man kan vara att förlora det..Man vet heller aldrig hur verkligheten är, hur somliga kämpar för att alltid ställa upp och finnas där för den man älskar, även om man själv inombords går i tusen bitar....

Married or not you should read this...

“When I got home that night as my wife served dinner, I held her hand and said, I’ve got something to tell you. She sat down and ate quietly. Again I observed the hurt in her eyes.

Suddenly I didn’t know how to open my mouth. But I had to let her know what I was thinking. I want a divorce. I raised the topic calmly. She didn’t seem to be annoyed by my words, instead she asked me softly, why?

I avoided her question. This made her angry. She threw away the chopsticks and shouted at me, you are not a man! That night, we didn’t talk to each other. She was weeping. I knew she wanted to find out what had happened to our marriage. But I could hardly give her a satisfactory answer; she had lost my heart to Jane. I didn’t love her anymore. I just pitied her!

With a deep sense of guilt, I drafted a divorce agreement which stated that she could own our house, our car, and 30% stake of my company. She glanced at it and then tore it into pieces. The woman who had spent ten years of her life with me had become a stranger. I felt sorry for her wasted time, resources and energy but I could not take back what I had said for I loved Jane so dearly. Finally she cried loudly in front of me, which was what I had expected to see. To me her cry was actually a kind of release. The idea of divorce which had obsessed me for several weeks seemed to be firmer and clearer now.

The next day, I came back home very late and found her writing something at the table. I didn’t have supper but went straight to sleep and fell asleep very fast because I was tired after an eventful day with Jane. When I woke up, she was still there at the table writing. I just did not care so I turned over and was asleep again.

In the morning she presented her divorce conditions: she didn’t want anything from me, but needed a month’s notice before the divorce. She requested that in that one month we both struggle to live as normal a life as possible. Her reasons were simple: our son had his exams in a month’s time and she didn’t want to disrupt him with our broken marriage.

This was agreeable to me. But she had something more, she asked me to recall how I had carried her into out bridal room on our wedding day. She requested that every day for the month’s duration I carry her out of our bedroom to the front door ever morning. I thought she was going crazy. Just to make our last days together bearable I accepted her odd request.

I told Jane about my wife’s divorce conditions. . She laughed loudly and thought it was absurd. No matter what tricks she applies, she has to face the divorce, she said scornfully.

My wife and I hadn’t had any body contact since my divorce intention was explicitly expressed. So when I carried her out on the first day, we both appeared clumsy. Our son clapped behind us, daddy is holding mommy in his arms. His words brought me a sense of pain. From the bedroom to the sitting room, then to the door, I walked over ten meters with her in my arms. She closed her eyes and said softly; don’t tell our son about the divorce. I nodded, feeling somewhat upset. I put her down outside the door. She went to wait for the bus to work. I drove alone to the office.

On the second day, both of us acted much more easily. She leaned on my chest. I could smell the fragrance of her blouse. I realized that I hadn’t looked at this woman carefully for a long time. I realized she was not young any more. There were fine wrinkles on her face, her hair was graying! Our marriage had taken its toll on her. For a minute I wondered what I had done to her.

On the fourth day, when I lifted her up, I felt a sense of intimacy returning. This was the woman who had given ten years of her life to me. On the fifth and sixth day, I realized that our sense of intimacy was growing again. I didn’t tell Jane about this. It became easier to carry her as the month slipped by. Perhaps the everyday workout made me stronger.

She was choosing what to wear one morning. She tried on quite a few dresses but could not find a suitable one. Then she sighed, all my dresses have grown bigger. I suddenly realized that she had grown so thin, that was the reason why I could carry her more easily.

Suddenly it hit me… she had buried so much pain and bitterness in her heart. Subconsciously I reached out and touched her head.

Our son came in at the moment and said, Dad, it’s time to carry mom out. To him, seeing his father carrying his mother out had become an essential part of his life. My wife gestured to our son to come closer and hugged him tightly. I turned my face away because I was afraid I might change my mind at this last minute. I then held her in my arms, walking from the bedroom, through the sitting room, to the hallway. Her hand surrounded my neck softly and naturally. I held her body tightly; it was just like our wedding day.

But her much lighter weight made me sad. On the last day, when I held her in my arms I could hardly move a step. Our son had gone to school. I held her tightly and said, I hadn’t noticed that our life lacked intimacy. I drove to office…. jumped out of the car swiftly without locking the door. I was afraid any delay would make me change my mind…I walked upstairs. Jane opened the door and I said to her, Sorry, Jane, I do not want the divorce anymore.

She looked at me, astonished, and then touched my forehead. Do you have a fever? She said. I moved her hand off my head. Sorry, Jane, I said, I won’t divorce. My marriage life was boring probably because she and I didn’t value the details of our lives, not because we didn’t love each other anymore. Now I realize that since I carried her into my home on our wedding day I am supposed to hold her until death do us apart. Jane seemed to suddenly wake up. She gave me a loud slap and then slammed the door and burst into tears. I walked downstairs and drove away. At the floral shop on the way, I ordered a bouquet of flowers for my wife. The salesgirl asked me what to write on the card. I smiled and wrote, I’ll carry you out every morning until death do us apart.

That evening I arrived home, flowers in my hands, a smile on my face, I run up stairs, only to find my wife in the bed -dead. My wife had been fighting CANCER for months and I was so busy with Jane to even notice. She knew that she would die soon and she wanted to save me from the whatever negative reaction from our son, in case we push through with the divorce.— At least, in the eyes of our son—- I’m a loving husband….

The small details of your lives are what really matter in a relationship. It is not the mansion, the car, property, the money in the bank. These create an environment conducive for happiness but cannot give happiness in themselves.

So find time to be your spouse’s friend and do those little things for each other that build intimacy. Do have a real happy marriage!

Att inse att drömmen man levt, livet man hoppats på, tankarna man haft, tankarna man har, önskningar man uppfyllt, önskningar man har, börjar gå i kras...

Är en tung känsla...

Kikade på min förra blogg jag hade, och hittade ett inlägg som idag fick mig att tänka till lite grann.. Tänk hur jag egentligen har mått, hur mitt liv sett ut....

jag rensar mitt liv/mardrömmar/jag är som mamma och pappa

har en hel del funderingar...som jag inte får klartecken i...

mycket har hänt i mitt liv på sistonde... vilket resulterade i en resa till finland som jag nog aldrig kommer ångra.. även om jag ibland här känner mig lat och att jag inte gör något eller är osocial, så tänker jag faktiskt till ändå att det är nästan det jag kom hit för att göra.. för att kunna sjunka in i mina tankar och hitta mig själv, vila upp mig och inte tänka på allting runtomkring...

har ni någongång känt att allt som har med ert liv att göra slukar er? att det äter upp er inifrån och lämnar ett tomt skal? det är så jag är.. jag vet en dag när exet sa till mig att jag är bara ett skal.. ett tomt kallt hjärta som visar min tomhet genom mina ögon.. mina ögon strålade aldrig lycka, aldrig kärlek, aldrig värme, aldrig kyla, aldrig sorg.. endast genom tårar kunde jag visa min sorg.. eller glädje.. men inte endast med blicken.. jag blev sårad då.. men har insett nu att efter allt jag var med om, allt jag fastnade i, att det åt upp mig.. det gjorde att jag blev tom, min gnista i ögonen försvann, orken i kroppen försvann.. jag tynade bort.. sakta men säkert försvann jag... både psykiskt och fysiskt.. kroppen blev mindre och mindre, vissa tyckte jag såg sjuk ut, och ja, det kan jag idag hålla med om.. jag visste att jag tappat 25kg men tyckte inte det syntes så mycket som det gjorde.. men jag kom på mig själv vissa kvällar när jag låg i sängen att "oj fan, jag kan känns brösten, sen kommer revbenen, sen magen, fast allt med väldiga hack emellan och sedan ett hack upp igen så hade vi höftbenen.." det var inget proportionerligt i det hela och det är vad som skrämmer mig... att jag inte märkte det då.. jag märkte det men tog inte in det, jag tyckte bara att det var för att jag låg ner.. inget annat.. men idag.. då kan jag titta på mig.. och ja, jag tycker jag är fin såhär.. men så tycker jag ändå att något kilo till gör inget... även om jag trots allt kan känna vissa dagar att "faaaaen nu har jag gått upp igen, magen sticker ut, jag vill inte"... jag kan nog jämföra mina tankar med en anorektikers egentligen.. de vill ju aldrig gå upp och är rädda för mat.. visst jag är aldrig rädd, äter som aldrig för kan jag meddela.. men vissa dagar är det ändå den där rädslan för att se ut som jag gjorde förut, att lida så mycket som jag gjorde då...

men så tänker jag till ytterligare en gång.. jag har varit med om MYCKET i mitt endast 21åriga liv och jag tror inte många hade stått ut med det, helt ärligt, trots att det kan låta överdrivet.. men så är det... jag själv står inte ut.. egentligen.. men jag viker mig inte heller.. jag är stark.. efter min grundskola gav jag mig ett löfte.. ett löfte om att jag på våran återträff 10år senare skulle vara myyycket snyggare, mycket bättre, och bara vara stark.. att jag inte skulle visa mig som den lilla tjejen jag var i grundskolan...men till det jag skulle säga från början...

jag har varit i ett förhållande där jag var fet, och då mådde jag inte bra, varken psykiskt eller fysiskt... och jag har varit i ett förhållande där jag var smal, men mådde inte bra då heller...

och nu... ja då är det bättre, men än har jag lång väg kvar att gå.. min resa här i finland kan nog hjälpa till med det, även om jag ibland.. hmm.. ähhh nu ska jag inte säga vad jag tror bästa terapin är.. det blir ändå inte bra i längden...

men här mår jag så bra.. jag kan få göra lite som jag vill, men även om jag inte gör alltför mycket ändå...

jag kan prata med mina vänner, och jag får äntligen veta vad jag betyder för dom, att det faktiskt finns folk som saknar mig, även om vi inte pratar alltför mycket..men man blir så glad när de säger att de saknar en, eller att de pratar med mig nu trots att jag varit borta ett bra tag och inte haft direkt kontakt med dom... men allt känns ju så bra...att veta att det FINNS folk där för mig när jag kommer hem.. inte bara familjen...fast jag är ju också sån att jag tror inte på något förrän det infrias... så det återstår till att se om allt som är sagt blir av... men planer finns för mig och mina vänner, det vet jag om och det ser jag framemot...

men tillbaka till annat...jag bråkade med pappa i söndags.. jag har ju gått bakom ryggen på hela familjen... med vad är inget som ska tas upp här.. de som vet, ja de vet o de andra behöver inget veta... men pappa ville iaf att jag skulle komma hem, trots att jag tyckte att saker och ting gick att lösa härifrån utan att jag skulle behöva lägga 1500:- på en resa hem och sen 1500:- på en resa tillbaka hit 2dagar senare när allt är löst.. lägger hellre dom pengarna på annat och sitter en halvtimme extra på nätet eller i telefonen för att lösa saker och ting härifrån.. men iaf... jag har väl känt lite att om inte han kunde förstå att mitt sätt att må bra, mitt sätt att få tänka på mig själv och komma ifrån allt, var att resa hit, att lämna allt bakom mig, ja då får det vara... visst jag kan komma hem.. men jag kan antagligen garantera att jag kommer ligga på psyk inom en vecka eller två.. och hur skulle vänner och familj må när de vet att deras vän och dotter och syster ligger på psyk, allt för att hon åkte hem för att ordna upp saker och ting men inte reste tillbaka för att orken inte längre fanns? att hon kraschade totalt när hon fick se allting rakt av, när hon fick sitta och höra ALLT hon gör fel, att hon bara lämnat allt, skitit i allt, ljugit, och ja gud vet vad,... jag hade hamnat på psyk..!!! jag har själv vart så nära på att åka upp och lägga in mig själv.. det har känt som att något ätit upp mina tankar, jag har varit helt tom i huvudet.. när någon frågar vad jag tänkt på har jag inte haft några svar.. för jag har inte tänkt på något.. när folk frågar om min åsikt, ja då har jag inte heller några svar.. för jag orkar inte tänka, jag orkar inte bry mig.. så jag slänger ur mig något som istället har retat upp folk för att jag inte brytt mig.. min kropp har tynat bort, mitt psyke är borta, min livsork försvann.. ja helt ärligt, jag hade 3 alternativ, försvinna bort från denna jord, lägga in mig på psyket, eller resa någonstans där jag fick tänka på MIG!!! för det är något jag aldrig gjort...

jag tror att jag hamnat i en sådan ond cirkel min mamma en gång var i, som hon nu verkat tagit sig ur.. ni vet det där "barn gör inte som du säger, barn gör som du gör"? ja det är nog så jag lärt och levt...

jag vet inte hur mamma och pappa hade det till 100%, men jag fick nog höra det mesta och det var många gånger jag hörde skrik och gap och tårar och smällar i dörrar... det har jag ärvt från mina föräldrar.. jag bråkar... jag gråter, jag smäller i dörrar.. jag har inte ett "rent" förhållande... mamma och pappa skilde sig till slut...

mamma träffade ny, pappa träffade ny... jag gillade ingen av dom.. pappa bråkade med sin nya, jag hörde bråken, jag hörde skriken, jag hörde tårarna och någon gång hörde jag till och med någon av dom skrika "tänk på Tina! Hon ska inte höra allt" ... så ja, ibland tänkte dom väl till, men det var inte alltid.. det var mestadels bråk...

mammas kille, ja han gick bakom ryggen och det såg jag även trots att mamma var som mig, godtrogen.. vet inte om mamma såg allt han gjorde före mig, men hon såg det till slut.. han behandlade oss barn inte på så bra sätt, han behandlade inte mamma bra.. de skrek, de gapade, mamma grät... jag minns faktiskt en gång.. mamma gjorde som jag... försvarade den som de gillade.. jag skällde på H, hennes kille som jag tyckte behandlade oss illa... eller ja... jag skällde till mamma o sa vad jag tyckte och tänkte.. och hon försvarade honom, hon skrek på mig, hon grät, hon chockade mig genom den handling hon gjorde då.. men det var ju för att hon försvarade honom.. jag vet känslan.. idag vet jag.. hur det känns att försvara den man tror sig älska...

när det tog slut mellan både pappa o hans tjej och mamma o H så jublade jag inombords.. de förtjänade ju båda något bättre...

H gjorde något dumt, men mamma hängde kvar ett tag trots allt.. men insåg nog till slut samma som jag.. att det inte var något att ha.. det finns bättre... och lämnade honom...

jag har lärt mig av mina föräldrar.. att dölja saker för de man älskar.. för att de inte ska se att de lider...

jag har sett min pappa gå ner sig, bli skuldsatt, men att kämpa för att ta sig ur det.. men jag tror att hans kämpande gjorde att han förlorade den familjen han hade.. sin tredje dotter och hennes mamma.. han var inte ofta hemma, och som i alla andra familjer så var nog ekonomin ett problem...

jag har sett min mamma ta skit, både från barnen och de hon vart tillsammans med, jag har sett henne bli skuldsatt hon också, men att kämpa för att hålla minen uppe att allting är bra, att vi barn inte skulle få se det.. att ingen skulle veta hur dåligt hon mådde trots allt som hände.. men jag såg.. jag ser igenom folk lättare än jag trodde någon kunde göra..

det är nog därför jag själv kan dölja saker och ting så bra för alla andra, och även därför jag lever som jag gör...

det är mycket för mig att jobba på... men det är ju så det är..

har även börjat drömma mardrömmar...första drömmen var igår.. drömde att jag på morgonen blev skjuten i ryggen och bakhuvudet.. mamma och hennes kille körde mig till jobbet och frågade om allt var bra.. jag höll handen bakom huvudet för att dölja såret och ljög för dom och sa att altl var perfekt... de lämnade av mig på jobbet och jag jobbade hela dagen på akuten, vanliga entrén och även på discot som va på nedervåningen... när kvällen var över så gick jag till chefen och talade om att jag inte mådde så bra och självklart ville dom veta varför så jag förklarade att jag hade blivit skjuten på morgonen men jobbade ändå... de tittade snabbt på skadorna och sa att jag skulle opereras omgående och speciellt huvudet... de ringde min mamma och sa att jag hade blivit skjuten och skulle opereras... hon hade börjat gråta och sa att dom skulle komma på en gång... de hann nästan komma fram när sjukhuset fick tag i pappa.. de talade om att jag hade blivit skjuten i ryggen och huvudet och att det nu skulle operera mig men att det var allvarligt.. pappas svar var "Det skiter jag i, hon får skylla sig själv..." då vaknade jag....

jag funderar på om den drömmen hade något att göra med pappas och mitt bråk i söndags.. jag vet inte.. så svårt det där.. men satan så sviken jag kände mig då.. men det är ju en dröm...

inatt drömde jag igen...dock inte lika illa.. men drömde om hajar.. helt plötsligt befann jag mig mitt i havet och hade massor av hajar runtom mig.. jag såg en helikopter en bit bort, med några avlånga grejjer hängandes ner under den.. jag simmade dit men på vägen så nafsade hajarna i mina händer o fötter o simmade runtom mig hela tiden och under vid magen och så.. hela vägen till helikoptern...när jag var framme så såg jag att de va dom där avlånga sakerna som skulle ta mig upp.. jag skulle ta tag i en av dom för att sedan åka med upp.. men det var lättare sagt än gjort.. de studsade ner sakta mot vattnet och sen upp igen, men jag fick inte tag i någon.. på 4:e försöket lyckades jag.. då hängde jag på sidan av en och inte visste hur jag skulle göra...men upp kom jag.. men då satt en typ, ryss, vid öppningen och jag tittade ner och ville inte falla, hajarna var ju där under.. jag frågade ryssen om han kunde hjälpa mig upp och han sa att jag skulle klättra in i den där avlånga saken så kunde jag komma in.. jag drog ut en grej ur den avlånga saken men kunde inte komma in själv, var ju så rädd att ramla ner igen... så jag frågade ryssen om han kunde hjälpa mig in.. då gav han mig handen men han drog inte upp mig eller så.. så frågade jag varför inte..då tyckte han att jag skulle göra det själv.. så han kunde hålla men inte dra något.. men jag lyckades iaf ta mig in och när jag kom in, ja då var jag på en badplats på orten där jag kommer ifrån.. där finns en brygga som skärmar av från den djupa delen så barnen ska hålla sig innanför.. jag var där med syrran o hennes kille och jag ville absolut inte gå till djupa delen eftersom hajarna var där.. o syrran bara skrattade.. så kom en unge med hajfena på ryggen och jag gick i panik.. då vaknade jag...

ja vad säger man om drömmarna egentligen? jag vet inte alls...

men jag vet en sak... det är att jag äntligen börjar må bra.. och jag vet att man får vika sig.. att man får deppa ihop, att man får gråta utan orsak..

att man får visa sig sårbar...