Jag gör som barnen.. Jag skriver också en önskelista till Jultomten, jag hoppas han läser bloggar bara :)

*Denna jul önskar jag mig nytt innehåll i min garderob, då herr Tomte förra året bestämde sig för att ge mig extra kilon i julklapp som inte ville försvinna till denna jul...
*Önskar mig även en kökslampa, i form av en ljuskrona, med lampor, innanför en stor lampskärm, gärna svart, eftersom den lila glaslampan inte riktigt passar in i ett modernt kök :)
*En modulsoffa i mörk färg skulle inte heller vara fel :)
*När vi ändå tänker på möbler, så ett mörkt köksbord med läderstolar kan du slänga in på samma gång :)
*Och efter att ha suttit och vibrerat ihjäl mig i lägenheten ikväll, samt försökt förklara för en finsktalande granne som försökte förklara att det låter alldeles för mycket att "pesukone on kohta valmis, anteeeeeeeksii, sorryy" m.m på knacklig finska, samt att jag har för brett arsle för att rymmas normalt på en toastol, så önskar jag mig ett högt SMALT tvätt-torn istället för två breda stora maskiner.. De får gärna vara någorlunda tysta till ljudet, men bara de är smaaaaala så ett normalt arsle får plats på toalettstolen ordentligt där bredvid utan att behöva vara orolig att man ska vibrera av stolen bara för att man vart sååååå kissnödig just när maskinen valde att centrifugera...
*En enklare sak att införskaffa är nya sängkläder, I RÄTT STORLEK :D
*Men det svåraste att hitta, som det verkat hittills, är en GRYTVANTE!! En svart vante med tummen VID SIDAN som en normal hand har, och inte tummen mitt i handen! :)

Se där.. Jag är inte så krävande av julklappar ändå herr tomte ;) Men om du inte orkar leta efter allting, för jag förstår att du har många mindre barn att törsta julklappstörsten med, så kan du så klart bara meddela att du vill ha mitt kontonummer, eller så lämnar du en stor check i min jullykta ute på trappen :)

Men det jag egentligen vill ha i julklapp... Är att min släkt i Sverige kommer hit över julhelgen och firar jul med mig och min familj här i Finland.... Det skulle vara den bästa julklappen av alla... I somras började jag gråta när pappa och Emelie kom och överraskade mig och jag sprang och kramade dom med tårar i ögonen.. För 4år sedan började jag gråta när jag såg bilen med min syster och mamma komma körandes förbi huset där jag då bodde här i Finland, och jag sprang ut och kramade om min syster, gråtandes, med bara strumporna på fötterna, i snön... Jag vill få glädjetårar av att få hit min släkt igen över jul....
Tycker inte om hur julen varit senaste 6-7åren...

Jag vill ha en riktig jul igen.....Det kära herr Jultomte... Det vill jag ha i julklapp.... Glädjetårar.....

Den här veckan kom ett brev på posten.. Eller ja.. Två har kommit allt som allt, vilket jag är glad över visserligen.. Ena var som vanligt en räkning, medans den andra var en bokad tid till läkare.. Som jag inte visste skulle komma.. Men nu har det visat sig att när man är mellan 25-60 så kommer den här kallelsen var femte år.. Den skrämde mig lite grann... Och har faktiskt spökat en del i mitt huvud trots att jag vet att allt är ok.. Provtagningen jag är kallad till är ett papa-prov, vilket jag gjort för 2år sen ungefär, och nu tydligen kommer göra regelbundet vart femte år.. Men det skrämmer mig ändå... Trots att jag som sagt vet att allt är ok... Jag tror rädslan kommer över att jag senaste tiden haft folk i min närhet som haft olika sorters problem med denna sjukdom... Denna hemska sjukdom som inte bara sätter sig på psyket, utan skadar din kropp.. Jag har sett en vän i Sverige, som till en början lät sjukdomen trampa över henne, men som till slut tog steget och stampade ner foten och nu gör hon ALLT i sitt liv som folk bara kan drömma om.. Sen har jag en nära släkting här i Finland som också kämpat med detta.. Och fortfarande gör.. Där vet jag en del, har förstått hur man kan reagera på behandling m.m Det är obehagligt att ha denna sjukdom i sin närhet... För det är nog ingen man kan styra över själv.. Det är nog bara till att acceptera att man får den, och se till att man inte släcker sin kämparglöd för livet...

Men jag är även rädd för undersökningen... När jag gjorde den sist, så grät jag... Det var hemskt, jag svettades, jag plågades, trots avbrott för att få mild bedövning, jag slappnade av, jag grät... Jag vet att det är ett måste, och förr har jag inte haft problem med undersökningarna, men nu senaste åren så är det hemskt.. De flesta gångerna så gråter jag.. Inte mycket, men någon tår rinner nerför min kind under undersökningen.. För det gör så ont...

Jag har varit på MÅNGA undersökningar, och som sagt, förr har det inte varit problematiskt.. Men nu, att göra en undersökning som på en normal människa tar 5minuter, kan ta uppemot 20-30 plågsamma minuter för mig... Förr hörde jag också till de där som det tar bara någon minut för... Men det har ändrats... Jag gjorde minst 2undersökningar om året förr, så van är jag... Men det är den där hemska vestibuliten som har blivit värre... Och jag kan inte göra annat än att plågas vid undersökningarna.... Och de kan tyvärr inte göra annat än att vara extra försiktiga, beroende på vad undersökningen är för, så kan man få lite bedövning, men den hjälper inte alltid... Och jag går alltid dit med en positiv inställning, jag är glad, trevlig och avslappnad när jag sätter mig i stolen, tänker aldrig på att det kan göra ont, så det är inget psykiskt... Inga bekymmer alls.. Och så påbörjas undersökningen.. Och jag vill ibland bara skrika rakt ut... Det går inte att beskriva hur det bränner, då menar jag verkligen BRINNER, i hela kroppen, det är som om någon drar på en vattenkran med hett vatten inne i kroppen som rusar som en kraftig våg som kommer hårt och brutalt för att förstöra min kropp, ger mig en av de värsta värkerna jag varit med om och så dessa svettningar... Efter undersökningen, DÅ kommer tanken.. Aj faen, det var såhär det kändes att göra undersökningar... Så som sagt, det är inte psykiskt..

Det här är nog första gången jag faktiskt skriver om hur det har varit... Denna gång är jag dock ganska säker på att den kommer göra ont, för jag har haft besvär senaste tiden, och papa-testet gör ondare än en normal undersökning, så denna gång ska jag be om bedövning innan vi börjar... Och hoppas på att läkaren har någon bra som jag kan ta utan att det inverkar på testet....

Näe... Nu har jag fått skriva av mig om mina funderingar, tankar, bekymmer, om detta... Och så hoppas jag att allt går jättebra på onsdag.. Före det, då ska jag njuta av att ha sambon hemma kvällstid några kvällar nu, och att packa ner hela huset inför flytten nästa helg...

Hoppas ni alla haft en trevlig kväll...

Det var det här med förhållanden...

Jag har alltid haft lätt för att hjälpa andra med råd och tips om hur de ska ta sig genom livet, genom förhållanden, men då har jag istället kraschat mitt eget.. Har alltid satt alla andra framför mig själv.. "Jag hinner bli lycklig en annan gång om det är meningen att jag ska bli det" har min tanke alltid varit..

Under detta året har jag lärt mig något nytt.. Jag kan hjälpa andra även om jag själv är lycklig, och lycklig är något jag till slut har blivit...

Men det var inte mig jag skulle prata om i detta inlägg.. Det jag vill och behöver få sagt och skrivet är om något annat.. Förhållanden...

Om man ska kunna ha ett fungerande förhållande krävs att båda ger och tar av sig själv. Kan hända att det finns något man måste ändra på eller offra, men när man vet att det är rätt så är man villig att göra det.. Att ge och ta handlar om allt.. Det kan vara om saker i hemmet som städning, tvättning, diskning, möblerande, ja det måste man dela på.. En person kan inte göra allt i ett förhållande.. Att ge och ta gäller som nämnt på flera delar, hemmet var en del, det sexuella är en annan. Man kan inte räkna med att ens partner alltid ska ta första steget, att partnern alltid ska förstå och ge dig när du vill ha, och får du inte annars så blir du besviken. Det fungerar inte så. Är det så att man vill något, ja då får man helt enkelt visa det. Och ja visst, du kan få ett nej, det kan svida för tillfället, men tänk en gång extra då, det fanns säkert en anledning till att du fick ett nej, om så bara att partnern var trött, man ska aldrig ta illa vid sig.. Det är inget fel i att säga nej någon gång ibland.. Men i det sexuella menar jag inte bara sexet, jag menar även kyssarna, kramarna, närheten.. Jag menar också kärleken som ska finnas i luften, inga ord ska behövas mellan er, ni borde kunna känna spänningen och laddningen av kärleken i den luft ni andas, ni kan känna er kärestas andetag flyga mjukt och landa på er kind, full av värme och kärlek.

Att gå en dag och vara arg på den andra, det gör mycket med den spänningen, den laddningen. Och ännu värre är det om ilskan finns utan anledning, bara för att man är trött på någon på jobbet, eller någon som körde för sakta framför dig på väg hem, posten som låg 10cm för långt åt höger när du klev in genom dörren, djuren som springer ivägen för att de söker din uppmärksamhet. Det finns många olika saker att reta upp sig på.. Men tänk en extra gång, om du har en dålig dag, och din partner ringer dig, bara för att fråga något litet, och du snäser av denne, var det verkligen dennes fel att du snäste? Var det denne som gjorde fel att ringa vid just det tillfället? Borde partnern vetat om att du hade en dålig dag? Kanske inte, men ingen är värd att bli avsnäst bara för att du har en dålig dag.. Och allra minst din partner.. Det är en sak om du talar om att du har en dålig dag, att du behöver prata av dig, att du bara vill gråta, skrika, gapa, göra allt för att bli av med känslorna och den ilska du känner gentemot allt just den dagen.. Men vet du vad? När du sagt det till din partner, då står denne där med öppna armar, och du kan titta på denne, sjunka ner hos partnern, gråta emot axeln och bara gnälla på alla andra, och denne förstår dig, för denne lyssnar, vet hur det kan vara, ger råd, och det är de du ska vara tacksam emot.. Det är det du inte haft förr, någon som lyssnar och ger råd, utan att du ska gnälla tillbaka..Var glad att din partner lyssnar och finns där, säger vad denne tycker och tänker, försöker få dig att må bra.. Det är inte många som är lyckligt lottade med att hitta en som ställer upp och lyssnar och förstår så när du hittar den som gör det, håll då i denne...

Något annat man måste göra är att visa tacksamheten, vilket jag visserligen nämnt, men det jag menar nu gäller överraskningar.. Om er partner planerar något för er, köper något till er, eller bara gjort något så litet som städat, så visa då tacksamhet för det.. Om vi tar presenter t.ex Om du får något oväntat, visa din tacksamhet, även om det må så vara att du inte gillar det du får, så säg ändå tack, att det var gulligt gjort, men att det inte riktigt är vad du väntat dig, eller din stil, och i värsta fall så får du helt enkelt fråga om det går att byta.. Det är inte värre än så.. MEN du måste visa att du är glad för tanken, det är trots allt den som räknas.. Att din partner försökte, men kanske inte lyckades denna gång, men tala då om det så partnern lär sig mer till nästa gång.. Hur ska ni annars kunna växa i ert förhållande om inte ärligheten finns? Ni måste kunna stå på er, och säga vad ni tycker och tänker, och kan ni inte göra det, då bör ni kanske se över vad det egentligen är ni har tillsammans.. Det fungerar inte att bara en ger och den andra bara tar..

Och att gnälla på varandra fungerar inte heller.. När ni märker att er mysiga vardag övergår i gnällande och tjat, kärleken och spänningen i luften är som bortblåst, gör då direkt vad ni tror kan fungera.. Åk direkt iväg och var bara tillsammans ni två, tala ut om allt, även om det bara blir skrik och gap de dagarna ni är borta, så har ni ändå fått rensa luften mellan er och det behövs göras emellanåt.. Livet och förhållanden är inte guld och gröna skogar, hur mycket man än önskar det.. Det kommer alltid tillfällen när man inte orkar mer, när man är villig att ge upp det man har, att man tror att gräset är grönare på andra sidan, men tänk då till, VAD var det du fastnade för? VAD vill du med denne person? VILL du få tillbaka det som ni hade så gör du allt för att få det så igen.. Och du ger inte bara upp..

Ett förhållande som en gång fungerat, där man vet att kärleken finns långt inne under all ilska, det är värt att vika sig för sin partner då.. Många viker sig inte och talar inte om sin ilska och ledsamhet just för att de inte vill visa sig svaga och då krossas förhållandet istället.. Men, (nu använder jag mammas ord hon en gång sa till mig för några år sedan),

Man måste inte alltid vara stark!

Att våga visa sina känslor, är en otrolig styrka, det är ingen svaghet.. Vågar du göra det kommer du långt i livet, både i förhållanden, arbete, vänskap, ja allt...