Rubriken är allt jag säger idag.....

Nu fick ni något att fundera på ;)

Ja de kan man väl säga...

Sitter för tillfället på ett litet härligt café, som heter Senses, i Platanes, utanför Rethymno, på Kreta, i Grekland.. När jag är klar på caféet så kommer jag att röra mig hem, till min lilla lägenhet, krypa under täcket, slänga på en film, och slumra in.. För imorgon kallar ytterliggare en träningsdag på jobbet.. Bra med repetition, plus att jag aldrig varit på träningsveckan, så är nyttigt för mig.. Men det mesta som sägs så sitter redan, vilket är bra :)

Jag landade här i tisdags, var ganska kyligt, men ändå varmare än hemma, tack och lov :) Hälsade på några kollegor från förra säsongen, sen blev det en lugn kväll med upp-packande och slappna av efter några timmars resa, eller ja, slappna av var ganska svårt för det stormade som bara den, var nästan rädd till och från för det lät verkligen som dörrar och fönster skulle slitas loss... Men jag överlevde ju, och vad är bättre än att vakna upp, vända på sig, och se stranden och vågorna utanför?

Onsdagen var första dagen för mig på träning, var mycket repetition, men så blir det ju så klart när man lärde sig det mesta förra året, men ändå inte kan allt... Sen in till stora staden och kolla runt ett varv, stormen hade lugnat sig en del iaf :)

Idag var det träning igen, och sen in till Rethymnon igen för att fixa passfoton som jag inte hade haft med mig ner.. Hatar kameror, så korten vart som dom vart, men är ju bara till jobbtillstånden :)

Nu sitter jag som sagt på caféet och tar det lugnt, laddar ner en film, skriver blogg, skriver på en annan text, kikar runt lite på mobiloperatörer och internet här nere, pratar till och från med en dansk och en svensk och en belgisk kollega.. Men mest njuter av att stormen är över och det går att sitta ute utan ytterkläder :)

Här blir jag kvar till oktober, om allt går bra på jobbet, vilket jag har bestämt att det ska göra.. Är ganska lång tid hemifrån, men å andra sidan, finns ju inget som kallas hem hemma längre.. Men det är med blandade känslor om hur det ska bli att fixa iordning ett nytt boende till hösten/vintern igen.. Om jag nu inte får mersmak av arbetet och väljer att åka och jobba någon annanstans under vintern igen, man vet ju aldrig vad som händer i framtiden...  Men nu lever jag från dag till dag, och njuter, och känner att jag har gjort rätt val som åkt ner hit igen...

Nu ska jag fokusera på min andra text, innan jag ska hem under täcket för denna natt...

Trevlig kväll alla som läser :)

I torsdags satt jag i köket och packade.. Tom låg på sängen.. Det var tur för i torsdags var det tungt.. Tårarna brände innanför ögonen, rann längs kinderna, och klumpen i hjärtat vart bara större och större.. Det kändes för jävligt att packa då.. Det som är så otroligt tungt är att den här lägenheten, det här hemmet, det är det FÖRSTA stället som verkligen varit mitt hem sen jag flyttade hemifrån.. Det är första stället som jag mått så otroligt bra i, allting har känts rätt, jag har längtat till sommaren så jag kunde få måla staketet, fixa i rabatten, grilla, njuta av vår lilla tomt, inreda hemmet med alla de sakerna vi ville ha, cykla med Hanna runt kvarteret, gå mysiga promenader med Tom, bilda den familj Tom en gång pratat om, jag såg verkligen min framtid här, vår framtid.. Ja du, det fanns mycket saker jag ville göra, och vill göra, för det här är mitt hem, mitt riktiga hem.. Det är otroligt tungt att förlora något man verkligen älskat och trott på.. Jag har mycket kvar att packa och jag hoppas det går lättare än i torsdags..Tyvärr är denna dag inte lätt.. Jag ska såra den lilla flickan som för tillfället är lyckligt omedvetande om vad som ska komma.. Igår gick vi en promenad till stan.. På tillbakavägen stannade Tom vid kiosken, och Hanna och jag gick en liten bit till.. Då frågade hon om jag kunde berätta något om saker vi såg.. Det råkade sig så att vi var nära min lägenhet jag hade innan Tom och jag flyttade ihop första gången så jag visade vart den var.. Hon frågade om det var den lägenheten jag hade när pappa inte ville bo med mig.. Så jag berättade vilken lägenhet det var och hon mindes :) hon mindes även mera saker, som fick mig att verkligen pressa tillbaka tårarna.. Direkt efter berättelsen om lägenheten sa hon "jag minns att ni berättade att du inte skulle bo mera med oss, och jag blev jätteledsen. Och du började gråta, och Kisse och jag, men inte pappa.. Men jag vart jätteglad när vi blev en familj igen i det huset vi bor i nu.."Oj herregud vad det var svårt att höra, och att se.. Jag såg och hörde hur ledsen hon var när hon mindes det tråkiga, men hur hon sken upp som en sol när hon berättade hur glad hon är nu.. Oj vad tårarna bränner nu..Förra gången hon var hemma så var hon riktigt bråkig och gnällig mot mig hela veckan, det slutade med att hon fick mig att bryta ihop i tårar sista kvällen.. En av de första sakerna hon sa nu när hon kom hem var "den här gången ska jag vara jättesnäll mot dig Tina och inte bråka som förra gången"..Oj hur ska jag kunna titta in i hennes små ögon och såra henne en gång till?