Jag har levt till stor del av mitt liv bakom en mask... Och jag lärde mig i slutet på december 2007 hur man skulle öppna sig, våga vara sig själv, inte leva bakom en mask längre.. Under 3år så levde jag i stort sett aldrig bakom en mask... MEN det är skillnad på mask och mask... Jag var mig själv, men jag hade ändå en mask.. Men en helt annan sorts.. Jag vågade vara mig själv, och det gjorde inget om jag gick osminkad en dag, om jag var på dåligt humör någon gång ibland, om jag skrattade, grät, fnittrade, blev generad, grät glädjetårar, jag var MIG.. Och idag är jag fortfarande mig själv.. Jag har inte behövt ha några hemligheter på 3års tid, bortsett från när jag överraskat familjen, Tom, Hanna eller någon annan, men det är glädjande hemligheter, eller överraskningar kanske är ett mer korrekt ord...

Det jag en gång hade, förlorade jag för 1år sen... Och det kom inte tillbaka... Men trots det, så stod jag inte kvar som svag, jag accepterade hur det var, lärde mig snabbt att ilska var ingen idé att känna, jag skulle förlora mera på att vara arg...

Men efter många fall som jag gjort, många gånger som jag slagit hårt i botten, så har jag klivit upp igen och har lärt mig att leva med fallen, men komma ett steg högre varje gång än vad jag var före jag föll...

Förra året, fick jag sååååå många gånger höra att jag var så stark, att jag hade en vilja, en styrka, en själ, som många beundrade, de ansåg att jag var beundransvärd som inte bröt ihop, föll igen, utan stod på mina ben, och visade att världen ligger framför mina fötter trots allt som skedde runtom, och att jag inte sviker de jag älskar vad som än sker...

Att inte svika... De vet de som betyder något för mig att jag inte gör.. Om jag inte måste... De vet att telefonen är på dygnet runt, dörren är alltid öppen, mina öron lyssnar alltid, och munnen ger råd om den kan...

Att finnas där, i vått och torrt, in sickness and in health, som det så fint heter när man verkligen älskar någon.. De gör jag.. De som finns för mig, så som jag finns för de, och som jag faktiskt känner att jag älskar, oavsett som vänner, familj, pojkvänner, flickvänner, djuren, ja allt vad man kan komma på, de finns jag där för vått och torrt, in sickness and in health...

Det är svårt, eller nej, inte svårt, men jag finner inte rätt ord.. Så vi säger svårt.. Det är svårt att se hur du har det, att du mår dåligt, och att det inte blir bättre.. Det hugger i mitt hjärta att veta att jag inte kan göra något... Inget annat än att finnas där för dig.. Jag känner hur dina tårar bränner innanför dina ögon, jag ser hur nära du är på att bryta ihop, jag förstår hur svårt det är att försöka vara så stark som du försöker, för att du inte vågar visa dig för svag... Därför försöker jag vara stark.. Så att du kanske inser att jag finns där, när allting är så svårt.. Jag finns där, när du känner att du faktiskt vill ge upp... Jag finns där, när du vill gråta, eller skrika, ut din oro, för att du inte vet vad framtiden bär med sig... Jag finns där... Trots min egen oro för dig, men när du behöver mig, då är jag stark... Jag behöver inte vara svag, när du behöver en stark stöttepelare, jag kan vara stark för dig...

The Day I Will Stop Loving You, Is The Day I Close My Eyes Forever!