Idag, för exakt 5år sedan, både till datum och till dag, så sprang jag för livet för sista gången...

Det var då jag lämnade Linus, han som höll på att ta livet ifrån mig.. Idag, vid denna tid, så var jag snart framme hos min familj, där jag skulle gömma mig i 3dagar innan jag åkte till Finland, för att fortsätta gömma mig.. Idag, för 5år sedan, tog jag det stora steget att välja livet framför "löften" och hopp...

Hade jag inte åkt den 17oktober 2007, då hade jag troligtvis inte levt idag.. Då hade min familj varit utan en dotter, en syster, en kusin, ett barnbarn, ja allt vad jag är i min familj och släkt.. Jag höll på att välja att stanna, för det gjorde så ont att såra någon annan genom att rymma och aldrig mer höra av mig, men jag insåg att mitt liv var mera värt än hans tomma löften.. Löften som man trodde på för stunden, men som ett par timmar senare bröts.. Tänk vad en människa kan ha ordentlig makt över en annan, att genom ord och fysisk handling sänka en människa så otroligt som han gjorde.. Och att man själv inte inser det farliga i det, det är det värsta... När jag åkte från Linköping, så satte jag mig på tåget, och jag grät... Jag var på väg att hoppa av tåget, för jag ville inte lämna min älskade hund och det bra livet jag hade.. Men mitt bland tårarna, då började jag skratta.. Och jag tänkte "HAH! Din jävel, du hann aldrig få sista slaget.." Då skickade jag ett sms till min syster, och frågade om hon och mamma kunde hämta mig från stationen, för nu kommer jag HEM!

Jag har nog aldrig haft lyckligare mamma än då.. När hon visste att NU hade jag gjort rätt val, NU skulle jag få må bra.. Men när jag satte mig i bilen, när jag väl var framme.. Då var jag bara tyst.. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, hade jag gjort rätt eller hade jag gjort fel? Men när jag såg mammas lycka, så visste jag att jag hade gjort rätt, för nu visste hon att jag skulle överleva..

Vi började snabbt att fundera på vart jag skulle ta vägen, för hos familjen kunde jag inte stanna, där skulle jag bli jagad, så jag åkte dit där Linus inte kunde hitta mig, jag åkte till Finland.. Det gjorde jag på lördag, för 5år sedan, och kvar är jag, trots att de bara skulle vara 3månader.. Men jag trivdes bra, jag hittade mig själv, och jag startade ett liv.. Ett liv byggt på mig..

Idag ler jag, sträcker på mig, mår bra, är förlovad, har varit utomlands och jobbat, och jag TRIVS, jag är LYCKLIG, jag har ett ÄRLIGT BRA liv... Det trodde jag inte att jag skulle få någon gång, idag för 5år sedan.. Du har gett mig ordentliga ärr, stora ärr, men vet du vad? Lyckan i mitt liv börjar täcka över ärren nu..

Skulle jag möta Linus idag, så skulle jag titta på honom, sträcka på mig, le och säga "Du sänkte mig ordentligt för 5år sedan, tack vare det är jag den jag är idag, så Tack! Idag är jag starkare än dig!" och sen skulle jag vända på klacken, hålla huvudet högt och ryggen rak, le och gå min väg, UTAN osäkerhet och rädsla.