Människor har ofta fått sin uppfattning om mig pga vad de vet om allt jag varit med om, alla sjukdomar jag har, hur min uppväxt har varit... Därför har de dömt mig.. De har trott att jag varit ett problembarn, en tjej som alltid hamnar i trubbel och inte kan stå på egna ben.. Som alltid hankar sig fast vid alla andra och som hamnar i nästa problemsits efter att ha precis tagit sig ur den förra.. Jo visst, jag kan erkänna, jag har haft ett jävla liv med mycket problem och sjukdomar och allt vad det är.. Jag har behövt folk runtom mig men jag har inte heller tagit emot den hjälpen som funnits.. Jag har alltid försökt visa mig stark så att jag klarat mig själv.. Det är det folk hakar upp sig på.. Att de tror att jag är vek och svag och alltid behöver de andras hjälp.. Att jag bara innebär problem...

Jag har fallit, jag har varit på botten, inte en gång, inte två gånger, inte tre... Jag har varit där fler gånger än mina händer och tår räcker till att räkna till.. Men vad jag aldrig velat eller bett om är att någon ska tycka synd om mig.. Ja jag skriver en publik blogg, ja jag blottar min själ och mina problem för alla.. Och de som kommenterar, ja de uppskattar jag, men jag har inget behov av det.. Jag skriver min blogg om allt som händer mig för att jag behöver få ur mig det.. Jag skriver det inte för andras skull, jag skriver det för min.. Ingen tyck synd om mig blogg, bara mina känslor jag behöver få ur mig.. Jag har alltid försökt dölja mina problem för vänner och familj, klarat mig igenom saker och ting själv.. Jag är en människa som inte vill visa mig svag... Så de gånger jag varit på botten, ja då har jag rest mig... Men inte med hjälp av andra.. Med hjälp av mig själv.. Enda gången jag verkligen rest mig med hjälp av andra är efter misshandeln jag var med om och släkten tog mig under deras vingar så jag kunde komma ifrån och få tänka på mig själv.. För det är något jag inte heller har gjort.. tänkt på mig själv.. Jag sätter alltid alla andra framför mig själv, även om jag innerst inne är en väldigt egoistisk människa till och från...

Att jag varit på botten flera gånger gör att folk ser mig som ett misslyckande... En person som bara har sina problem som jag tidigare nämnt i detta inlägg.. Men jag ser mig inte som misslyckad.. Jag har en lägenhet, jag har ett företag, jag studerar ett svårt språk, jag har en underbar familj och vänner, jag hade nöjet att få ha en underbar pojkvän och en underbar styvdotter under några år som idag är min bästa vän och dottern har jag fortfarande nöjet att få lära simma... Jag har det bra, och allt detta vet jag är för att jag orkat resa mig upp efter allting jag varit med om.. Jag har orkat sträcka på min rygg, överleva...

Just när allt jag varit med om hände, ja då tog all ork slut... Jag ville bara ge upp, och när jag väl hade rest mig upp, så hände nästa sak, och jag var på botten igen, ville ge upp.. Men vet ni vad som sporrade mig att kämpa? Att klättra uppåt igen och inte vika mig svag inför alla? Min syster.. Mina systrar.. Jag visste att jag var tvungen att visa mig stark framför dom för att de skulle se att man kan lyckas trots det man är med om, att folk inte ska köra över dig... Mina systrar är min styrka, utan de hade jag inte suttit här idag för då hade jag aldrig orkat ta mig igenom allting...

 På bilden är mina systrar och jag gestaltade som delfiner.

Ta vara på de som finns i den närhet.. De som stöttar dig de gånger du finns på botten.. Det är de som är din stege upp till toppen igen, hur mycket du än intalar dig att du klarar dig själv..

Jag har rest mig, och jag kan stå med sträckt rygg och se tillbaka på allt jag varit med om... Det är inte alla som kan göra det.. Många känner skuld för vad de varit med om.. Det gjorde jag också.. Fram till i slutet på 2007/början på 2008 när jag insåg att det inte är mitt fel... Jag har varit på fel plats vid fel tillfälle... Jag har haft otur... Men nu hoppas jag den kan vara över...

Det som inte knäcker dig gör dig starkare....

Det var en gång en person som sa till mig

"Det är alltid de starkaste som prövas mest"

Och efter min livshistoria på mina 25år, så har jag insett att många som kommit till slutet på sitt liv inte varit med om hälften av vad jag har, och trots det kan jag stå här, le, se tillbaka på mitt liv, och tänka

"Fan vad jag är bra! Jag har blivit sparkad på, sviken, felbehandlad, lurad, bedragen, och jag vet att JAG gjorde inget fel, JAG är den som varit i underläge, som folk förstörde för, men det är ändå JAG som kan stå här med gott samvete och veta att det enda jag är skyldig till, det är att ha gett av mig själv till de som jag trott förtjänat mig och att jag älskat igenom mina 25år...

Jag är ganska bra trots allt!"