Har senaste veckorna sovit otroligt dåligt, en hel natt har jag lyckats med på 3, nästan 4veckor.. Jag kan vara hur trött som helst, somna direkt när jag lägger huvudet på kudden, men så vaknar jag någon timme senare, klarvaken.. Funderar många gånger då om man ska gå upp och göra någon nytta istället.. Men nääe... Man ligger envist kvar i sängen, stänger ögonen och försöker drömma sig bort... Ibland lyckas det, oftast inte.. Och lyckas jag, ja då vaknar jag efter någon timme igen... Har provat olika saker, fick tipset en gång att äta ett ägg innan jag gick och lade mig, det hjälper inte.. Har provat med varm choklad, eftersom jag inte dricker bara mjölk, funkar inte heller.. Provat med thé, hjälper inte heller.. Provat med avslappningsövningar, funkar inte.. Provat med andningsövningar som ska lugna kroppen och göra en trött, funkar inte... Jag kommer snart bli galen... Och som om inte sömnen vore nog.. Jag drömmer helt sjuka drömmar.. Och en del är har blivit sanna, därför blir jag ibland rädd när jag vaknat upp mitt i en dröm, tänk om den drömmen jag just hade blir sanning... Har drömt om graviditeter, otrohet, familj, jul, julklappsshopping, ekonomi, vänner, jobb, viktnedgång, svar på testet jag tog förra veckan, viktuppgång, kärlek, förlovningar, bröllop, inredning, hålla tal på ett stort evenemang, konfrontationer... Ja säg vad jag inte drömt om... Och en del av de jag drömt om, de återkommer oftare och oftare, och man funderar då på om de är sanna... Efter en av drömmarna jag hade, så vaknade jag och tänkte "näääee så kan det inte vara..."... Jo tjena, på kvällen fick jag höra samma ord som jag hade fått höra i drömmen.. Det var obehagligt... Även om det inte var något farligt, men obehagligt ändå att man just drömt det.. Och den drömmen hade jag då haft 2-3ggr innan jag till slut lyckades drömma hela drömmen till slut, och dagen efter det fick jag då veta att det jag drömt stämde...

Men.. Drömmarna är både glädjande och sorgsna.. En del vaknar jag av med en klump i bröstet och lite rädsla, en del vaknar jag med ett leende på läpparna, och en del bryr jag mig inte mycket om när man vaknar.. Men det konstiga är också, att sen sömnen började bråka, så drömmer jag saker varje natt, som jag minns när jag vaknar... Och det har jag aldrig gjort förut...

Nu funderar många på om jag är stressad, utbränd, eller säkert något annat.. Men nej... Jag var stressad, otroligt stressad och irriterad över allting som hade med flytten att göra.. Jag kände att jag inte orkade med att packa och städa min lägenhet, packa och städa huset, för att sen packa upp allting och komma iordning.. Och visst, jag har mycket jag vill byta ut, men det får man ta den dagen då kontot går på plus när räkningarna är betalda... Men just under flyttandet, då var det flera gånger när jag packat en låda, som tårarna föll.. Orken, lusten, motivationen fanns inte.. Och då var jag ändå glad över flytten för jag skulle ju få bo med han som för snart 4år sedan fångade mitt hjärta... Men själva flytten, den var för mycket för mig... Och när vi nu har fått iordning, och jag kan slappna av.. Då trodde jag att sömnen skulle komma av sig själv, när kroppen inte längre är stressad... Men nej då.. Den lyser med sin frånvaro för fullt..

Men... Vem vet, efter lördagens coctail-party kanske man får en ordentlig natts sömn :)

Nu ska jag ta och göra mig en kopp thé och kika färdigt på filmen som snurrar på tv:n ikväll..

Hoppas ni alla har en trevlig kväll :)

Jag gör som barnen.. Jag skriver också en önskelista till Jultomten, jag hoppas han läser bloggar bara :)

*Denna jul önskar jag mig nytt innehåll i min garderob, då herr Tomte förra året bestämde sig för att ge mig extra kilon i julklapp som inte ville försvinna till denna jul...
*Önskar mig även en kökslampa, i form av en ljuskrona, med lampor, innanför en stor lampskärm, gärna svart, eftersom den lila glaslampan inte riktigt passar in i ett modernt kök :)
*En modulsoffa i mörk färg skulle inte heller vara fel :)
*När vi ändå tänker på möbler, så ett mörkt köksbord med läderstolar kan du slänga in på samma gång :)
*Och efter att ha suttit och vibrerat ihjäl mig i lägenheten ikväll, samt försökt förklara för en finsktalande granne som försökte förklara att det låter alldeles för mycket att "pesukone on kohta valmis, anteeeeeeeksii, sorryy" m.m på knacklig finska, samt att jag har för brett arsle för att rymmas normalt på en toastol, så önskar jag mig ett högt SMALT tvätt-torn istället för två breda stora maskiner.. De får gärna vara någorlunda tysta till ljudet, men bara de är smaaaaala så ett normalt arsle får plats på toalettstolen ordentligt där bredvid utan att behöva vara orolig att man ska vibrera av stolen bara för att man vart sååååå kissnödig just när maskinen valde att centrifugera...
*En enklare sak att införskaffa är nya sängkläder, I RÄTT STORLEK :D
*Men det svåraste att hitta, som det verkat hittills, är en GRYTVANTE!! En svart vante med tummen VID SIDAN som en normal hand har, och inte tummen mitt i handen! :)

Se där.. Jag är inte så krävande av julklappar ändå herr tomte ;) Men om du inte orkar leta efter allting, för jag förstår att du har många mindre barn att törsta julklappstörsten med, så kan du så klart bara meddela att du vill ha mitt kontonummer, eller så lämnar du en stor check i min jullykta ute på trappen :)

Men det jag egentligen vill ha i julklapp... Är att min släkt i Sverige kommer hit över julhelgen och firar jul med mig och min familj här i Finland.... Det skulle vara den bästa julklappen av alla... I somras började jag gråta när pappa och Emelie kom och överraskade mig och jag sprang och kramade dom med tårar i ögonen.. För 4år sedan började jag gråta när jag såg bilen med min syster och mamma komma körandes förbi huset där jag då bodde här i Finland, och jag sprang ut och kramade om min syster, gråtandes, med bara strumporna på fötterna, i snön... Jag vill få glädjetårar av att få hit min släkt igen över jul....
Tycker inte om hur julen varit senaste 6-7åren...

Jag vill ha en riktig jul igen.....Det kära herr Jultomte... Det vill jag ha i julklapp.... Glädjetårar.....

Den här veckan kom ett brev på posten.. Eller ja.. Två har kommit allt som allt, vilket jag är glad över visserligen.. Ena var som vanligt en räkning, medans den andra var en bokad tid till läkare.. Som jag inte visste skulle komma.. Men nu har det visat sig att när man är mellan 25-60 så kommer den här kallelsen var femte år.. Den skrämde mig lite grann... Och har faktiskt spökat en del i mitt huvud trots att jag vet att allt är ok.. Provtagningen jag är kallad till är ett papa-prov, vilket jag gjort för 2år sen ungefär, och nu tydligen kommer göra regelbundet vart femte år.. Men det skrämmer mig ändå... Trots att jag som sagt vet att allt är ok... Jag tror rädslan kommer över att jag senaste tiden haft folk i min närhet som haft olika sorters problem med denna sjukdom... Denna hemska sjukdom som inte bara sätter sig på psyket, utan skadar din kropp.. Jag har sett en vän i Sverige, som till en början lät sjukdomen trampa över henne, men som till slut tog steget och stampade ner foten och nu gör hon ALLT i sitt liv som folk bara kan drömma om.. Sen har jag en nära släkting här i Finland som också kämpat med detta.. Och fortfarande gör.. Där vet jag en del, har förstått hur man kan reagera på behandling m.m Det är obehagligt att ha denna sjukdom i sin närhet... För det är nog ingen man kan styra över själv.. Det är nog bara till att acceptera att man får den, och se till att man inte släcker sin kämparglöd för livet...

Men jag är även rädd för undersökningen... När jag gjorde den sist, så grät jag... Det var hemskt, jag svettades, jag plågades, trots avbrott för att få mild bedövning, jag slappnade av, jag grät... Jag vet att det är ett måste, och förr har jag inte haft problem med undersökningarna, men nu senaste åren så är det hemskt.. De flesta gångerna så gråter jag.. Inte mycket, men någon tår rinner nerför min kind under undersökningen.. För det gör så ont...

Jag har varit på MÅNGA undersökningar, och som sagt, förr har det inte varit problematiskt.. Men nu, att göra en undersökning som på en normal människa tar 5minuter, kan ta uppemot 20-30 plågsamma minuter för mig... Förr hörde jag också till de där som det tar bara någon minut för... Men det har ändrats... Jag gjorde minst 2undersökningar om året förr, så van är jag... Men det är den där hemska vestibuliten som har blivit värre... Och jag kan inte göra annat än att plågas vid undersökningarna.... Och de kan tyvärr inte göra annat än att vara extra försiktiga, beroende på vad undersökningen är för, så kan man få lite bedövning, men den hjälper inte alltid... Och jag går alltid dit med en positiv inställning, jag är glad, trevlig och avslappnad när jag sätter mig i stolen, tänker aldrig på att det kan göra ont, så det är inget psykiskt... Inga bekymmer alls.. Och så påbörjas undersökningen.. Och jag vill ibland bara skrika rakt ut... Det går inte att beskriva hur det bränner, då menar jag verkligen BRINNER, i hela kroppen, det är som om någon drar på en vattenkran med hett vatten inne i kroppen som rusar som en kraftig våg som kommer hårt och brutalt för att förstöra min kropp, ger mig en av de värsta värkerna jag varit med om och så dessa svettningar... Efter undersökningen, DÅ kommer tanken.. Aj faen, det var såhär det kändes att göra undersökningar... Så som sagt, det är inte psykiskt..

Det här är nog första gången jag faktiskt skriver om hur det har varit... Denna gång är jag dock ganska säker på att den kommer göra ont, för jag har haft besvär senaste tiden, och papa-testet gör ondare än en normal undersökning, så denna gång ska jag be om bedövning innan vi börjar... Och hoppas på att läkaren har någon bra som jag kan ta utan att det inverkar på testet....

Näe... Nu har jag fått skriva av mig om mina funderingar, tankar, bekymmer, om detta... Och så hoppas jag att allt går jättebra på onsdag.. Före det, då ska jag njuta av att ha sambon hemma kvällstid några kvällar nu, och att packa ner hela huset inför flytten nästa helg...

Hoppas ni alla haft en trevlig kväll...

Det var det här med förhållanden...

Jag har alltid haft lätt för att hjälpa andra med råd och tips om hur de ska ta sig genom livet, genom förhållanden, men då har jag istället kraschat mitt eget.. Har alltid satt alla andra framför mig själv.. "Jag hinner bli lycklig en annan gång om det är meningen att jag ska bli det" har min tanke alltid varit..

Under detta året har jag lärt mig något nytt.. Jag kan hjälpa andra även om jag själv är lycklig, och lycklig är något jag till slut har blivit...

Men det var inte mig jag skulle prata om i detta inlägg.. Det jag vill och behöver få sagt och skrivet är om något annat.. Förhållanden...

Om man ska kunna ha ett fungerande förhållande krävs att båda ger och tar av sig själv. Kan hända att det finns något man måste ändra på eller offra, men när man vet att det är rätt så är man villig att göra det.. Att ge och ta handlar om allt.. Det kan vara om saker i hemmet som städning, tvättning, diskning, möblerande, ja det måste man dela på.. En person kan inte göra allt i ett förhållande.. Att ge och ta gäller som nämnt på flera delar, hemmet var en del, det sexuella är en annan. Man kan inte räkna med att ens partner alltid ska ta första steget, att partnern alltid ska förstå och ge dig när du vill ha, och får du inte annars så blir du besviken. Det fungerar inte så. Är det så att man vill något, ja då får man helt enkelt visa det. Och ja visst, du kan få ett nej, det kan svida för tillfället, men tänk en gång extra då, det fanns säkert en anledning till att du fick ett nej, om så bara att partnern var trött, man ska aldrig ta illa vid sig.. Det är inget fel i att säga nej någon gång ibland.. Men i det sexuella menar jag inte bara sexet, jag menar även kyssarna, kramarna, närheten.. Jag menar också kärleken som ska finnas i luften, inga ord ska behövas mellan er, ni borde kunna känna spänningen och laddningen av kärleken i den luft ni andas, ni kan känna er kärestas andetag flyga mjukt och landa på er kind, full av värme och kärlek.

Att gå en dag och vara arg på den andra, det gör mycket med den spänningen, den laddningen. Och ännu värre är det om ilskan finns utan anledning, bara för att man är trött på någon på jobbet, eller någon som körde för sakta framför dig på väg hem, posten som låg 10cm för långt åt höger när du klev in genom dörren, djuren som springer ivägen för att de söker din uppmärksamhet. Det finns många olika saker att reta upp sig på.. Men tänk en extra gång, om du har en dålig dag, och din partner ringer dig, bara för att fråga något litet, och du snäser av denne, var det verkligen dennes fel att du snäste? Var det denne som gjorde fel att ringa vid just det tillfället? Borde partnern vetat om att du hade en dålig dag? Kanske inte, men ingen är värd att bli avsnäst bara för att du har en dålig dag.. Och allra minst din partner.. Det är en sak om du talar om att du har en dålig dag, att du behöver prata av dig, att du bara vill gråta, skrika, gapa, göra allt för att bli av med känslorna och den ilska du känner gentemot allt just den dagen.. Men vet du vad? När du sagt det till din partner, då står denne där med öppna armar, och du kan titta på denne, sjunka ner hos partnern, gråta emot axeln och bara gnälla på alla andra, och denne förstår dig, för denne lyssnar, vet hur det kan vara, ger råd, och det är de du ska vara tacksam emot.. Det är det du inte haft förr, någon som lyssnar och ger råd, utan att du ska gnälla tillbaka..Var glad att din partner lyssnar och finns där, säger vad denne tycker och tänker, försöker få dig att må bra.. Det är inte många som är lyckligt lottade med att hitta en som ställer upp och lyssnar och förstår så när du hittar den som gör det, håll då i denne...

Något annat man måste göra är att visa tacksamheten, vilket jag visserligen nämnt, men det jag menar nu gäller överraskningar.. Om er partner planerar något för er, köper något till er, eller bara gjort något så litet som städat, så visa då tacksamhet för det.. Om vi tar presenter t.ex Om du får något oväntat, visa din tacksamhet, även om det må så vara att du inte gillar det du får, så säg ändå tack, att det var gulligt gjort, men att det inte riktigt är vad du väntat dig, eller din stil, och i värsta fall så får du helt enkelt fråga om det går att byta.. Det är inte värre än så.. MEN du måste visa att du är glad för tanken, det är trots allt den som räknas.. Att din partner försökte, men kanske inte lyckades denna gång, men tala då om det så partnern lär sig mer till nästa gång.. Hur ska ni annars kunna växa i ert förhållande om inte ärligheten finns? Ni måste kunna stå på er, och säga vad ni tycker och tänker, och kan ni inte göra det, då bör ni kanske se över vad det egentligen är ni har tillsammans.. Det fungerar inte att bara en ger och den andra bara tar..

Och att gnälla på varandra fungerar inte heller.. När ni märker att er mysiga vardag övergår i gnällande och tjat, kärleken och spänningen i luften är som bortblåst, gör då direkt vad ni tror kan fungera.. Åk direkt iväg och var bara tillsammans ni två, tala ut om allt, även om det bara blir skrik och gap de dagarna ni är borta, så har ni ändå fått rensa luften mellan er och det behövs göras emellanåt.. Livet och förhållanden är inte guld och gröna skogar, hur mycket man än önskar det.. Det kommer alltid tillfällen när man inte orkar mer, när man är villig att ge upp det man har, att man tror att gräset är grönare på andra sidan, men tänk då till, VAD var det du fastnade för? VAD vill du med denne person? VILL du få tillbaka det som ni hade så gör du allt för att få det så igen.. Och du ger inte bara upp..

Ett förhållande som en gång fungerat, där man vet att kärleken finns långt inne under all ilska, det är värt att vika sig för sin partner då.. Många viker sig inte och talar inte om sin ilska och ledsamhet just för att de inte vill visa sig svaga och då krossas förhållandet istället.. Men, (nu använder jag mammas ord hon en gång sa till mig för några år sedan),

Man måste inte alltid vara stark!

Att våga visa sina känslor, är en otrolig styrka, det är ingen svaghet.. Vågar du göra det kommer du långt i livet, både i förhållanden, arbete, vänskap, ja allt...

Äntligen!!! Måste jag säga sötnos.... Nu får jag skriva ut att jag är glad, jag kan göra hjärtan, glädjetecken och allt vad jag kan göra...

Sen du åkte från mig på Kreta, den 11.9 i år, så har det varit svårt ibland att vara tyst om vårat förhållande... Det har varit en otroligt svår månad ibland, eller rättare sagt 6 svåra veckor... Men vi valde att göra en sån sak att vara tysta om det, för att göra folk nyfikna, och även för att vi båda skulle få prata och diskutera om vad vi vill med framtiden och så.. Och det var kul, och bra, men svårt... Det var flera gånger den senaste månaden som jag kände att jag bara ville skrika ut åt världen att jag var kär i dig, att du var min, och jag var din, ville att alla skulle veta det.. Men på samma gång var det en lite spännande sak att hålla tyst om det, bara fokusera på varandra utan några andra människors funderingar och tankar...

Men det bästa av allt, sen du åkte från mig, var de kvällar då vi tog oss tillbaka till våran första månad tillsammans... Vi gjorde det genom att starta skype om kvällarna/nätterna för att sova med varandra.. På samma sätt som vi gjorde Januari 2008.. Det är vår grej det, att få sova med varandra, långt ifrån varandra men ändå så nära.. Det var så glädjande att få somna med dina ögon på andra sidan skärmen... Och jag visste att du var min....

Jag måste säga, i vintras, och sedan dess, har jag intalat mig att det inte kommer vi bli igen, för vi har våran historik, som varit bra, som varit dålig, som stärkte oss, som sänkte oss... Och jag visste att det fick räcka, för jag har haft svårt att komma vidare efter allt som hände oss... Och visste att jag troligtvis skulle ha svårt att ha ett förhållande med dig igen, därför stängde jag av mina känslor för dig, och bad dig aldrig att ta mig tillbaka...

Men när vi på Kreta kom varandra närmare, och faktiskt tog tag i vad vi pysslade på med under den veckan, så konstaterades det att våra känslor fanns ju faktiskt kvar...Jag tror nog att vi alltid älskat varandra lite grann...

Och när du sa till mig att du ville att jag skulle vara din igen, ta dig tillbaka, så på ett sätt tvekade jag, pga historiken, men på samma gång så sa hjärtat att jag skulle följa det, och inte huvudet denna gång.. Och det valde jag att göra, men med orden "du får visa vad du känner om det ska funka"...

Jag var kanske lite hård emot dig, men vi båda har lite önskemål om hur vi båda ska bättra på oss, för att få det här att fungera, och mina önskemål var att bättra på tillit och faktiskt som sagt visa vad du känner, och jag vet lite vad du ville att jag skulle bättra på, och det måste du iaf erkänna att jag har gjort, ganska drastiskt :)

Våran historik är ju inte den bästa, men vi vet istället att framtiden kan bli desto bättre..

 

Samma vecka som jag skulle resa hem från Kreta, så pratade vi med mamma och hennes sambo på Skype, och jag skrev åt dig och frågade om vi skulle berätta om oss, och jag fick ett stort JAAA tillbaka... Jag berättade om oss, och vad som skulle hända när jag skulle komma hem och så.. Och de blev glada... När jag hade berättat, så fick du mig stum.. Och det vet du också att man inte kan lyckas med så lätt... Men du fick mig helt tyst, förvånad, tappade hakan, grät glädjetårar, och det vet du inte om förrän nu då du läser :) Men det är sanningen.. För du började prata om närmsta framtiden, om vad vi har för planer och funderingar över vintern, nästa sommar, MEN så kom DINA framtidstankar, som vi inte ens pratat om själva under de här veckorna vi dolt förhållandet... Och dina framtidsplaner, det är dom som fick mig att gråta glädjetårar.. Som fick mig jätteglad... För det var så skönt att höra dig säga det, jag fick veta vad du känner och vad du vill, och jag kände verkligen att det här var äkta, det var inte det vi förr haft, det var ärligt och sant.. För allt vad du sa till min mamma och sambon, det är inget man bara slänger ur sig sådär, om man inte har funderat på det själv... Så jag satt där tyst, log, grät glädjetårar och njöt... Njöt av att jag hade dig igen... Att jag fick höra vad du ville, och kände, och jag mådde så bra...

 

Jag vet vad jag vill med framtiden, jag har "färdiglekt", trots att jag som sagt aldrig lekt.. Men jag vill börja tänka på min framtid, börja få ordning på mitt liv, och inte bara hänga med... Vill ha en trygghet, och ett liv... Och mycket mera... Men det har vi diskuterat lite grann, och vi båda vill ju samma, så det känns nu, eftersom det här faktiskt är tredje gången gillt för oss, som att jag faktiskt hade rätt den där kvällen på Netti för snart 4år sedan, då jag träffade dig för första gången, och jag sa "Nu har jag träffat han som jag vill gå hand i hand med genom livets upp och nergångar"....


Med tanke på vilket sätt vi har stärkt oss som par, sedan du åkte från Kreta, så är jag säker på att våran framtid kommer se ljus ut...

Vi passar som hand i handsken, och gammal kärlek rostar aldrig, det är två citat som våra bekanta nyligen använt om oss, och de stämmer nog ganska bra... Och folk runtom oss har sagt från start att vi passar varandra, men vi båda har nog inte sett det förrän nu... Men de har nog rätt... Eller nej, de HAR rätt :)

Jag är så glad att jag har träffat dig, och jag är så glad att vi kör på tredje gången gillt, och denna gång, kan inget förstöra, och vi ska få den framtid och det liv vi båda önskar, tillsammans :)

Jag är kär i dig Tom <3

vill skriva så sjukt mycket... men kan inte... håller på att bli knäpp.. har massor av tankar, humöret har gått upp och ner hela dagen, och jag har känt att det är dags för ett blogginlägg igen... så jag får ur mig allt.. men nu har jag suttit snart en timme med samma inlägg öppet, och har bara skrivit ner det här :(

Strunt samma...Greklan skulle strejka i 2dagar, onsdag och torsdag.. min hemresa skulle påbörjas på torsdag... Vilket gjorde mig irriterad men accepterade att jag kommer hem en annan gång.. Men ikväll så har de ändrat sig, från 48h strejk till 12h, så mitt flyg på torsdag borde klara sig, så jag får komma hem i tid, träffa alla jag ska träffa, och komma igång med en del saker där hemma... :)

Nu ska jag nog krypa ner under täcket istället, eftersom jag ändå inte får ur mig allt jag vill få ur mig...

Längtar till lördag kväll, eller natt, eller söndag morgon... Oj oj oj :P

sov gott <3

Med stormsteg:

Sista arbetsdagen..

Packning...

End of season-party..

Lämna tillbaka nycklarna...

Bussresa...

Flygresa...

Vinterkläder...

Intygsinlämningar på olika kontor...

Besök på eventuellt arbete...

Sjukhusbesök...

Lunchdate med vänner med skvaller...

Vila...

Vinkväll med vänner med mera skvaller...

Date med den där speciella...

Diskussioner om framtid...

Förhållande...

Lägenhet...

Funderingar...

Djur...

Familj....

Arbete...

Bo...

Leva...

En hel del som närmar sig... Men tack och lov inte mycket negativt.. Mer än arbetsfronten och sjukhusbesöket, men den hoppas jag löser sig ordentligt nu :)

Längtar efter det mesta, och längtar tills jag kan skriva ALLTING här, fast på samma gång, är det kul att hålla er på sträckbänken, för det är ganska kul att veta saker som inte alla vet att jag vet :)

Har lyssnat på en del musik ikväll, är dock sur att datorn inte har bättre ljud än den har, men det funkar iaf :) inlägget får bli en del låtar som jag fastnat för nu som beskriver mina tankar och känslor, funderingar.....

Har så mycket tankar och funderingar på framtiden nu så ingen kan ana.... En del ser jag på med glädje, en del förundran, en del frustration....

Har otroligt mycket glädje inom mig nu, men på samma gång, så har jag en del frustration, för jag vet inte hur jag ska få ordnat allting som jag vill/måste få ordnat....

Saknar och ting ska lösas när jag kommer hem, men på samma gång så måste man hinna fundera ut allting HUR det ska lösas.... Och så hjälper det inte heller att man blir mer och mer frustrerad över saker och ting, och speciellt inte när folk jagar en om saker och ting, som jag meddelat hur det ligger till om... Jag håller på att bli knäpp...

Jag MÅSTE ha en jävligt bra vecka på jobbet nu, 1deal om dagen skulle inte vara fel att dra in nu, men eftersom ingen lyckats med det, så blir det jääävligt svårt...

En del har fått  uppfattning att jag har ett enkelt jobb.. Att det är lugnt och skönt och avslappnat.. Men det är det INTE... Lyckas jag inte med deals, ja då är jag utan pengar.. Och det är inte direkt lätt att få planterat i huvudet hos någon att JAG har vad DU behöver, KÖP det IDAG... Men det går, men är svårt... Träning, träning och mera träning är vad som behövs.. Önskar ibland att jag skulle kunna göra det med vänner eller vad som helst, men spegeln är den som funkar bäst, eller i huvudet för mig själv... Men det går upp och ner, men den här vecka, det är sista hela veckan för säsongen.. Jag MÅSTE lyckas med några deals... Även om jag så bara skulle få en, så skulle det vara bra... Men helst många flera... Måste helt enkelt...

Nu funderar de som läser "men om det är så svårt jobb, varför ska hon då tillbaka nästa sommar?" och mitt svar på det är för att jag TRIVS.. Jag har kollegor som jag kan skratta med, jag träffar folk i mitt arbete vilket jag vill göra, jag får lyssna, jag får prata, jag kan prata om ALLT med kollegor eller kunder... Det är bara upp till mig... Och folk bryr sig faktiskt här... Sen VET jag, att det kan vara annorlunda att vara med från starten på en säsong, och jag VET att jag KAN göra det här jobbet, jag KAN komma hem skuldfri efter nästa säsong.. Och det är mitt mål.. Få bort mitt, rent ut sagt, satans ex ur mitt liv genom att bli av med mina skulder, att ÄNTLIGEN få börja leva MITT liv, utan ett spöke hängandes över mig när en ny räkning kommer varje månad.. Att få bli av med det, och få starta om utan DIG... Det är mitt mål... Och det kan en hel säsong hjälpa mig att göra...

Det är nog ingen som förstår vad bra nytta de här gjorde för mitt liv, att åka ner hit, och släppa allt egentligen... Mitt liv har ändrats.. Jag har ändrats.. Jag tar inte lika mycket skit som jag förr gjorde för jag är bättre än så... Och jag är GLAD!..... Trots att jag rent ut sagt inte har nå pengar, så är jag GLAD! För jag tänkte på MIG när jag åkte hit.. Och det var det bästa jag någonsin kunde ha gjort....

Ta en break från ALLT.... Släppa allt och komma iväg... För det behövdes verkligen....

Nu är jag snart tillbaka hemma igen.. Men jag tänker inte gå tillbaka till den vardagen jag var i.. Arbetslös, sjukskriven, uttråkad, ensam.... Nope.. Slut med det.. Nu ska ALLT redas upp och jag tänker inte vara den där personen man ringer till när alla andra är upptagna.. Jag tänker inte vara den där som ställer upp hela tiden, men som alla andra struntar i när man behöver den.. Jag tänker inte vara den där som sitter hemma och söker jobb och blir förbannad varje dag för man får avslag på avslag.. Jag ska ha ett jobb, oavsett om jag bara är hemma 2månader eller inte... Så ska jag....

Som sagt, jag är JAG denna gång.. Och tänker inte gå tillbaka till den jag var för 3månader sen..

Jag är, och kommer fortsätta vara, den jag blev som tackade ja till att ta chansen att leva livet....