Nästan....

Idag klev du in på mitt jobb... Efter flera år utan rädsla, så fick du idag mitt hjärta att stanna, tårarna brännas, paniken i hjärtat höll på att ta livet av mig, och benen ville springa ut genom bakdörren..

Det var du.... Du som höll på att ta mitt liv... Du som förstörde mig.. Du som bröt ner mig.... Du som fick mig att lämna ett land enbart av rädsla...

Nästan...

Nästan du... Det var en man, pojke, karl, jag vet inte vad man ska kalla honom.. En han... Som var prick en kopia av dig... Jag tror praktikanten såg rädslan i mina ögon när jag vände huvudet och tittade på dom och såg han som var så lik dig... Jag insåg att det inte var du när han öppnade munnen och pratade... Jag hade däremot inget val... Jag fick stå där, med ett fejkat leende, med paniken i bröstet, titta på dig, hjälpa dig, betjäna dig.... När du gick så gick jag direkt på toaletten... Där satte jag mig en stund, andades ut, sa till mig själv "Det var inte han, det var inte han, det var inte han"... Tårarna brände, men de kom inte....

Efter det så tänkte jag... Att jag ska pressa mig lite.. Jag ska ta reda på hur du ser ut idag.... Så jag kanske kan komma vidare om rädslan av en ung liten blond kille... Du borde ju trots allt ha åldrats lite... Åtminstone fysiskt.... Jag kollade upp dig på nätet, när jag klickade på ditt namn så gjorde jag det med hjärtat i halsgropen men när jag såg ditt foto...

Ja herreguuuud! Då visste jag inte hur jag skulle hålla mig från asgarv.... Shit! Jag visste ju att man kan ändras, men sådär??? Det trodde jag aldrig om dig... Men jag måste tacka dig... Tack för att du ändrat dig så pass.. För nu är jag inte längre rädd för den lilla killen... För OM jag skulle drömma om dig, tänka på dig, och känna ditt hat mot mig igen, ja då behöver jag bara tänka på fotot så släpper min rädsla... Det kan låta elakt mot dig, att jag skrattar åt ditt foto... Men efter vad du utsatte mig för, så anser jag att jag har rätten att säga precis vad jag vill om dig... Utan att känna ånger eller att jag förnedrar dig...

Jag kommer alltid känna mig utsatt, du har ärrat mig otroligt mycket, mer än du nog tror... Men vet du vad tiden med dig gjorde med mig? Det gjorde mig stark.. Jag har rest mig upp ur askan igen, och jag vågar stå på egna ben, jag kan känna mig stolt över mig själv idag...

Att se dig idag, det gav mig en liten push på gymmet ikväll.. Jag höjde mina vikter igen, när jag kände att jag inte klarade mer, då såg jag dig framför mig, vad du gjorde mot mig, och jag pressade mig igenom passet.. För vet du vad?

Jag är hon som kan stå i ryggen och säga att jag förlåter dig... Jag är den som bara behöver leva med att ha blivit misshandlad... Jag har inte skadat någon, jag har ryggen fri, det har inte du...

Men bara så du minns, jag är fortfarande den starkaste av oss...