Idag, för exakt 5år sedan, både till datum och till dag, så sprang jag för livet för sista gången...

Det var då jag lämnade Linus, han som höll på att ta livet ifrån mig.. Idag, vid denna tid, så var jag snart framme hos min familj, där jag skulle gömma mig i 3dagar innan jag åkte till Finland, för att fortsätta gömma mig.. Idag, för 5år sedan, tog jag det stora steget att välja livet framför "löften" och hopp...

Hade jag inte åkt den 17oktober 2007, då hade jag troligtvis inte levt idag.. Då hade min familj varit utan en dotter, en syster, en kusin, ett barnbarn, ja allt vad jag är i min familj och släkt.. Jag höll på att välja att stanna, för det gjorde så ont att såra någon annan genom att rymma och aldrig mer höra av mig, men jag insåg att mitt liv var mera värt än hans tomma löften.. Löften som man trodde på för stunden, men som ett par timmar senare bröts.. Tänk vad en människa kan ha ordentlig makt över en annan, att genom ord och fysisk handling sänka en människa så otroligt som han gjorde.. Och att man själv inte inser det farliga i det, det är det värsta... När jag åkte från Linköping, så satte jag mig på tåget, och jag grät... Jag var på väg att hoppa av tåget, för jag ville inte lämna min älskade hund och det bra livet jag hade.. Men mitt bland tårarna, då började jag skratta.. Och jag tänkte "HAH! Din jävel, du hann aldrig få sista slaget.." Då skickade jag ett sms till min syster, och frågade om hon och mamma kunde hämta mig från stationen, för nu kommer jag HEM!

Jag har nog aldrig haft lyckligare mamma än då.. När hon visste att NU hade jag gjort rätt val, NU skulle jag få må bra.. Men när jag satte mig i bilen, när jag väl var framme.. Då var jag bara tyst.. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, hade jag gjort rätt eller hade jag gjort fel? Men när jag såg mammas lycka, så visste jag att jag hade gjort rätt, för nu visste hon att jag skulle överleva..

Vi började snabbt att fundera på vart jag skulle ta vägen, för hos familjen kunde jag inte stanna, där skulle jag bli jagad, så jag åkte dit där Linus inte kunde hitta mig, jag åkte till Finland.. Det gjorde jag på lördag, för 5år sedan, och kvar är jag, trots att de bara skulle vara 3månader.. Men jag trivdes bra, jag hittade mig själv, och jag startade ett liv.. Ett liv byggt på mig..

Idag ler jag, sträcker på mig, mår bra, är förlovad, har varit utomlands och jobbat, och jag TRIVS, jag är LYCKLIG, jag har ett ÄRLIGT BRA liv... Det trodde jag inte att jag skulle få någon gång, idag för 5år sedan.. Du har gett mig ordentliga ärr, stora ärr, men vet du vad? Lyckan i mitt liv börjar täcka över ärren nu..

Skulle jag möta Linus idag, så skulle jag titta på honom, sträcka på mig, le och säga "Du sänkte mig ordentligt för 5år sedan, tack vare det är jag den jag är idag, så Tack! Idag är jag starkare än dig!" och sen skulle jag vända på klacken, hålla huvudet högt och ryggen rak, le och gå min väg, UTAN osäkerhet och rädsla.

Här är det mycket som hänt sen sist... Jobbet rullar på, vädret har börjat bli till höst med regn och åska, lite grann iaf, kyliga kvällar så för tillfället sitter jag ute på balkongen iklädd fleecebyxor, strumpor och tjocktröja :) Tiden här nere börjar rinna ut och jag sitter och planerar hemresan.. Det blir ett stopp i Jakobstad för att packa om väskan, för att sen ta bilen upp till Luleå ett par dagar och träffa min älskade lillasyster som jag inte sett på hundra år.. Och har vi tur så blir det även ett par dagar, eller åtminstone en natt, i Vagnhärad också..Allt beror på vad Tom's chef säger imorgon, efter det bokar vi resan :)

På tal om Tom så är han iväg och jobbar ikväll, hoppas på att han kommer hem ganska snart iaf, är så tråkigt här om kvällarna, meeeen han är iväg och tjänar pengar så det får jag vara glad över :)

Har även hunnit med att bli förlovad här nere.. Det var det SISTA jag trodde jag skulle bli här på Kreta, så han överraskade mig ordentligt med en otroligt vacker ring i vit guld med 5diamanter som han själv designat.. Känns speciellt att ha en ring som han fixat ihop, och ännu mera speciellt att ha en ring som betyder så otroligt mycket från honom, och från mig såklart :) Dagen det skedde så hade han planerat in att vi skulle åka iväg.. Vi började med en frukost på ett ställe en bit ifrån oss, efter det packade vi lite saker i bilen och åkte till Bali.. Där gick vi runt lite grann och stannade sen för en fika och tittade ut på de otroligt stora vågorna.. Riktigt skönt att sitta precis vid vattnet och bara njuta.. Sen fortsatte vi in till Heraklion där vi gick på stan några timmar.. Vandrade runt och funderade till och från hur vi skulle hitta tillbaka till bilen, men de gick bra.. Sen var det dags att hitta en restaurang.. Tom tjatade på om att han ville hitta en nere vid vattnet, och jag tyckte vi kunde ta vilken som, eftersom de var svårt att hitta en.. Men hittade till slut en som vi satte oss vid.. När vi suttit där en stund så plockade han fram en smyckesask, ganska stor faktiskt, och jag säger glatt "vad har du köpt till mig nu?".. Då pratar han lite grann, och ser sådär smånervög och gullig ut som bara han kan, och så frågar han mitt i allt, samtidigt som han öppnar asken, om jag vill förlova mig med honom... Hmm.... Jag blev stum en stund.. För jag hade ju väntat mig typ halsband, armband, örhängen, något sånt där enkelt.. Men i asken fanns ju 2st otroligt vackra ringar och en fråga.. Och som sagt, de gjorde mig stum.. Tårarna kom lite grann i ögonen och jag minns faktiskt inte riktigt vad jag sa då.. Det är nog första gången jag inte minns vad som sagts.. Men jag vet iaf att jag sen sa att det är klart jag vill.. Så fick jag ta bort mina andra ringar och så fick han sätta dit den ring som nu aldrig kommer lämna mitt finger... Och även jag fick nöjet att sätta en vacker ring på Tom's hand och även den får sitta kvar där nu... <3

Händer även massa andra saker och planeringar och så, men de får jag skriva om i ett annat inlägg en annan gång.. Tills dess får ni vara nyfikna, men de är bra saker iaf, som gör mig smånervös till och från, men allt blir nog bra :) Och så länge de gör en glad så är ju allt bra :) Och har jag tur så börjar jag gå ner i vikt lättare nu också, de ska börjas på efter helgen, och kämpas ännu hårdare :)

bye bye allihopa :)

Jag blev så arg nu när jag bad min syster skicka ett mail till mig som hon fått...

Min syster KÄMPAR med en hemsk ångest, som till och från är hemska panikattacker, hon är precis som jag var, man skriver av sig!! Jag har skrivit dagbok och blogg på nätet i över 10år för att få skriva av mig om allting, och att skriva med papper och penna är svårare än datorn, för med mitt tålamod är det lättare att skriva på datorn.. MEN..! Trots att jag skrivit online, så har jag aldrig brytt mig om att andra läser vad jag skriver.. Jag skriver precis vad jag vill, om det handlar om sex, relationer, ilska, sorg, tårar, glädje, familj, vänner, ja allt! För jag skriver det för MIG! Och likaså har min syster gjort.. Hon har skrivit för sig själv, och hon skriver av sig om sin ångest, är öppen om hur hon mår, för IBLAND kan det faktiskt komma någon som har bra tips och råd, en främmande människa som läser som en gång varit i samma sits... Och det är en stor hjälp...

När jag blev misshandlad startade jag en blogg.. En hemlig blogg som min familj inte visste om.. Jag skrev om hur jag blev slagen, hur jag förlät honom, hur jag mådde, och ibland hur jag ville ta livet av mig för att slippa titta in i Linus hemska ögon en gång till under misshandeln.... Hur jag önskade mig själv död för det var ju trots allt mitt fel att jag blev misshandlad.. Ja de var så jag kände.... MEN tack vare kommentarer från främmande människor, somliga som varit i min sits, somliga som tyckte jag var en idiot som stannade och jag fick skylla mig själv om jag dog, somliga som förstod mig, så tog jag mig i kragen, blev en kvinna på egna ben och stack! Jag tog tag i mitt liv och idag är jag lycklig.. Men det jag vill komma fram till.. Jag skrev inte för någon annan.. Jag skrev för att jag ville få ur mina känslor med ord, jag behövde se det svart på vitt, för att förstå vad jag egentligen var i för sits... Och det hjälpte mig att förstå att det inte stod rätt till i förhållandet, att jag inte gjorde saker fel...

Men anledningen till min rubrik.. Jag är så arg så till och med blodet kokar... Jag har fått ett mail som min syster fått som kommentar på sin blogg, där hon öppet skriver om sin ångest... Och jag har fått tillåtelse att publicera det mailet.. Så nu frågar jag er alla, Tycker NI att människan som skrivit detta har RÄTT att skriva detta till någon som är så långt nergången i sin ångest, som ligger på golvet i min lägenhet och får panikattacker och gråter hela nätterna, som vill krocka med vespan för att slippa livet, MEN som har förstått att hennes situation går att göra något åt, att hon behöver hjälp, och som till och med erkänt för SIG SJÄLV och sin familj, att hon behöver hjälp, och nu tar tag i det istället för att leva bakom en mask??

Läs själv och lämna meeeeeeer än gärna en respons på vad ni tycker om denna människa som skrivit detta!

Så länge sen det var jag skrev..
Idag började dagen med mest irritation, men det ska vi ändra på, det SKA bli en bra dag, ny månad på jobbet började igår, och nu ska de bli en bra månad :)
Har varit riktigt varmt här nere nu ett tag, men idag är det behagligt.. Tack och lov :)
Hunnit med att fylla år också, hade en helt ok födelsedag här nere i värmen, med syster och några kollegor..
Tom kom ner i söndags, idag började han jobba, så ska bli intressant att se hur det går för honom.. Men kommer nog gå bra :)
Nu hoppas jag att jobbet börjar rulla på bara.

Ha en bra dag allihopa :) jag ska försöka bli bättre på bloggandet igen :)

Ibland är äkta kärlek svårt att finna, men när du hittat den äkta, då släpper ditt hjärta den aldrig <3

Skedde just i min axel...

Tänk om den kunde vara bra någon gång.. Jag gör mina övningar, jag gick och fick massage häromdagen, men trots det så vill jag just nu bara skrika rakt ut och gråta.... När jag kommer hem till Finland igen i höst/vinter, så ska jag tjata på läkarna att kolla upp ännu noggrannare om det är något annat fel, för den här värken ska inte infinna sig med TOS-syndromet.. :( Det ska inte göra ont, de ska "bara" vara förlamningar när man har det... Värken trodde jag berodde på inflammation, men inga inflammationshämmande tabletter eller salvor hjälper, så nu har jag slutat upp med det också... Ibland när man skrivit lite grann med penna och papper, så vill jag skrika rakt ut...

Jaaaa idag gnäller jag... För den explosionen som just var i min axel, ja du... Jag har aldrig varit med om den värken förr :( Ska hoppas att jag får sova smärtfritt, men i nuläget känns det som för stora förhoppningar, med tanke på senaste månadernas bekymmer.....

Nu ska jag packa ihop datorn och gå hem till lägenheten, slänga på en film, äta middag, fundera på dagens kvällsäventyr, och slumra in i vettig tid för att orka med morgondagens jobb :) Snart är det freeeeedag :) Sista gången på länge som det är 2dagar ledigt i helgen så ska njuta av sol och värme igen :)

Trevlig kväll allihopa....

Önskar er en God Natt med min nya favoritlåt

Rubriken är allt jag säger idag.....

Nu fick ni något att fundera på ;)

Ja de kan man väl säga...

Sitter för tillfället på ett litet härligt café, som heter Senses, i Platanes, utanför Rethymno, på Kreta, i Grekland.. När jag är klar på caféet så kommer jag att röra mig hem, till min lilla lägenhet, krypa under täcket, slänga på en film, och slumra in.. För imorgon kallar ytterliggare en träningsdag på jobbet.. Bra med repetition, plus att jag aldrig varit på träningsveckan, så är nyttigt för mig.. Men det mesta som sägs så sitter redan, vilket är bra :)

Jag landade här i tisdags, var ganska kyligt, men ändå varmare än hemma, tack och lov :) Hälsade på några kollegor från förra säsongen, sen blev det en lugn kväll med upp-packande och slappna av efter några timmars resa, eller ja, slappna av var ganska svårt för det stormade som bara den, var nästan rädd till och från för det lät verkligen som dörrar och fönster skulle slitas loss... Men jag överlevde ju, och vad är bättre än att vakna upp, vända på sig, och se stranden och vågorna utanför?

Onsdagen var första dagen för mig på träning, var mycket repetition, men så blir det ju så klart när man lärde sig det mesta förra året, men ändå inte kan allt... Sen in till stora staden och kolla runt ett varv, stormen hade lugnat sig en del iaf :)

Idag var det träning igen, och sen in till Rethymnon igen för att fixa passfoton som jag inte hade haft med mig ner.. Hatar kameror, så korten vart som dom vart, men är ju bara till jobbtillstånden :)

Nu sitter jag som sagt på caféet och tar det lugnt, laddar ner en film, skriver blogg, skriver på en annan text, kikar runt lite på mobiloperatörer och internet här nere, pratar till och från med en dansk och en svensk och en belgisk kollega.. Men mest njuter av att stormen är över och det går att sitta ute utan ytterkläder :)

Här blir jag kvar till oktober, om allt går bra på jobbet, vilket jag har bestämt att det ska göra.. Är ganska lång tid hemifrån, men å andra sidan, finns ju inget som kallas hem hemma längre.. Men det är med blandade känslor om hur det ska bli att fixa iordning ett nytt boende till hösten/vintern igen.. Om jag nu inte får mersmak av arbetet och väljer att åka och jobba någon annanstans under vintern igen, man vet ju aldrig vad som händer i framtiden...  Men nu lever jag från dag till dag, och njuter, och känner att jag har gjort rätt val som åkt ner hit igen...

Nu ska jag fokusera på min andra text, innan jag ska hem under täcket för denna natt...

Trevlig kväll alla som läser :)