Det är vad jag uppskattar.. Och senaste tiden, då har jag insett vad äkta och ärliga vänner är, och vilka de är.. De är så lätträknade så jag trodde inte det var möjligt... Är snart dags för mig att säga ifrån...

Idag när jag vaknade, loggade jag in på facebook och hade fått ett mail... Jag blev glad när jag såg vem som skrev, och när jag läste rann en tår längs min kind... En tår av glädje och sorg... En tår för att denna person finns kvar i mitt liv, men även för att hon skrev om min låtsassyster som lämnat oss, hon skrev att hon gråter när hon läser om henne, och hon har inte träffat henne! Men hon har förstått vad Linn betyder för mig... Och hur ont jag har... När jag fick veta för några veckor sedan att Linn ryckts iväg från vår jord, då bröt jag ihop... Och jag valde att inte dölja det.. Jag grät för Tom, jag grät på facebook, för där ser min familj hur jag mår, och det var det jag ville, att de skulle se när jag mådde bra eller dåligt, så de inte hörde av sig i fel tid... Men då.. När jag skrev åt henne att vila i frid... Det var sååååå många, otroligt många, som skrev till mig och beklagade... Några skrev ett hjärta, en kram, en beklagan... Några skickade privata mail, och en del gjorde mig sur, för de la fram mailet som "wow något har hänt, nu ska jag ta reda på direkt vad det är för jag är så satans nyfiken"... Och det sved att läsa... De svarade jag inte heller på... Sen fanns det de få, de få som frågade hur jag mådde och vad som egentligen hade hänt, de som brydde sig på riktigt... Och de var lätträknade och de gjorde mig otroligt glad...

Sen fanns det dom... Dom som jag helt ärligt trodde var mina vänner.... Som jag trodde skulle göra som jag, som skulle stanna hos mig i vått och torrt, oavsett om jag flyttat, rest, dejtat någon de inte gillat, varit sjuk, eller vad som helst.. Så trodde jag de var mina vänner precis som jag var deras... Men vet ni?!..... De har inte ens frågat mig hur jag mår.... De skickade "jag beklagar. kram.".. Och visst, det gjorde mig glad... Men en vän... En VÄN(!) frågar väl faktiskt ändå hur man mår när något sånt här händer?

Det är lätträknat för mig.. Min pappa ringde dagen efter, och han sa bara kort "jag ville bara höra din röst"...

En annan frågade samma kväll, i det enda sms:t jag fått dessutom, hur jag mår, om jag är ensam, om jag klarar mig... Och det frågade hon innan hon visste vad som hänt...

Tom har funnits för mig, de gånger han varit hemma och jag har gått undan för att gråta, då har han kommit till mig och smekt mig över armen medans han hållit om mig, och låtit mig gråta...

Att Tom accepterar att jag inte gråtit färdigt, men att det kan gå flera dagar som jag skrattar och ler utan tårar, och att det mitt i allt bara brister utan förvarning, och det älskar jag med honom... Han låter mig vara svag.. Och han finns där, han viker inte från min sida en sekund när jag behöver honom... Han är min stöttepelare, min tvillingsjäl.... <3

Men bortsett från Tom.... Så finns det EN person, som jag anser vara min äkta vän... För hon har funnits där från dag ett... Trots att vi pratar väldigt sällan, så när vi pratar så är det som det var igår...

När vi träffades första gången för flera år sedan, tror det var våren 2005 om jag inte har fel, så irrade vi båda runt i en främmande stad för oss båda, och hittade inte alls vart vi skulle, men det har vi skrattat gott åt efteråt.. När jag flyttade från grannstaden något år senare, så var det henne jag saknade.. Men jag visste att hon finns kvar ändå, för hon om någon förstod mig... Hon har sedan dess hängt kvar i livet, och vi har skrivit lite då och då... När jag fick höra att hon var gravid, oj då blev jag så lycklig, april 2010 fick jag mitt i allt ett mail på facebook, där hon ville berätta en hemlighet för mig, men jag fick inte skriva ut den...Så hon berättade att i November skulle en krabat titta ut...Och jag blev såååå glad... Så otroligt glad för hennes skull, för att hon äntligen var lycklig och hade hittat rätt i sitt liv... Och så glad, så glad för att hon skrev till mig, MIG av allihopa... Det värmde så otroooligt mycket i mitt hjärta.... Jag vet, att när den dagen kommer att det är min tur, då kommer hon få veta... För som sagt, även om vi inte skriver eller pratar ofta, så finns hon ändå ofta där i mina tankar....

En dag, om inte alltför många år hoppas jag :) så ska jag kasta älsklingen i bilen och ta en roadtrip genom Sverige, för att hälsa på min söta Madelen! Tom måste också få se vilken underbar människa hon är...

Tack Madde för att du är min vän, för att du bryr dig och finns där i vått och torrt... Tack för att jag fick träffa dig den där vilsna dagen i Karlshamn...

<3