åt folk som trodde mitt förra inlägg hade att göra helt med Tom och som var tvungna att frågasätta det.. Ska bara klargöra att enda som handlade om Tom var delen där jag beskriver vad jag älskar med honom.. Att folk börjar ta saker för givet och frågasätta saker kan ofta göra mer skada än nytta, och i detta fall mera skada.. En vän till mig skrev idag att jag ska låta andra fundera på mitt liv medans jag lever det.. och det har hon så rätt i.. Om folk måste fundera och skapa sina egna uppfattningar om saker och ting, då får dom helt enkelt göra det, men som jag skrev, i detta fall lyckades det skapa mera skada.. Och tyvärr vet jag inte om skadan går att reparera.. Men kanske folk överlag ska tänka till när de pratar om och med andra, som folk i små städer ofta gör, att ibland sårar funderingarna, och om saker och ting inte varit på väg att brista, så ökar chansen att de brister ibland pga snacket som går.. Tyvärr, än en gång, så går prat i små städer ofta om saker som man själv inte har en aning om, som jag och en vän satt och pratade om ikväll.. Hon fick höra maaassor om sig själv när hon var gravid, som inte alls stämde, men just för att folk bildat sig sin egen uppfattning.. Och sådant kan få saker att brista...

Men än igen, förlåt till folk som trodde jag pratade om Tom.. Jag pratade om folk och så kallade vänner överlag, men jag ska sluta upp med att göra det synligt och från och med nu så får folk som vill se mina inlägg fråga mig efter lösenord så löser jag det så enkelt.. Jag har ALDRIG skrivit min blogg för att ANDRA ska bry sig.. Jag skriver den för mig själv, och jag ska kunna skriva om jag tycker min syrra har en dum pojkvän, om min bästa vän är patetisk, om min pojkvän har haft en latdag, eller om jag tycker min syrra är underbar, min bästa vän lyssnar när jag behöver, och min pojkvän är en kopia av mig.. och folk ska inte bry sig.. för det är vad JAG tycker och tänker när jag skriver.. Sen att folk läser, de skiter jag rent ut sagt i, därför suktar jag inte efter kommentarer som många andra på bloggar gör.. Men när folk bildar andra uppfattningar än vad som står skrivet, det tolererar jag inte.. Läs det och släng det bakom axeln som folk gör med allt annat...

Tack och god natt, nu blir det lösenordsskydd så ni som klagar, men trots det är så nyfikna att ni läser, inte behöver läsa mera utan att fråga först...

Jag skulle så gärna vilja se in i framtiden nu... Eller ja, till och från under livets gång så hade det varit bra om man kunde göra det... För tillfället finns det en sak som jag är så otroligt tudelad om... Hjärtat säger en sak, huvudet säger en annan, magkänslan en annan... Alla säger alltid att man ska följa hjärtat... Men förr har det inte fungerat, till stor del av gångerna... Magkänslan har jag litat på en gång, och då hade den tyvärr rätt... Huvudet... Jaaa... De vet jag inte om jag någon gång lyssnat på... Men så har jag, liksom många andra, en förmåga att till och från, när det kommer motgångar, istället för att reda upp dom, så går man och är sur och butter, låtsas som ingenting, eller så tänker man bara negativa banorna att de aldrig reder upp sig igen och lika bra att ge upp... Idag sitter jag med en tanke som jag försöker slå bort.. Men ju mer jag får veta om det här, lögnerna och sveken, desto mer lutar det åt att jag faktiskt kommer lyssna på huvudet... Även om hjärtat säger NEJ, och magen är tudelad, så säger huvudet en sak... Jag försöker som sagt dock slå bort huvudets tankar, men hur ska man kunna vara lycklig i sitt liv, när man vet att man blir betrådd på ett eller annat sätt, när inte ärlighet fungerar till 110%, när inte kärlek och vänskap fungerar till 110%...

Jag har såna önskningar om mitt liv, såna otroliga önskningar så ni kan aldrig ana... Men för tillfället.. Ja då känns det som den platsen i livet jag vill vara på om 5år, är ungefär 20år längre bort...När det inte fungerar att konversera, diskutera, ordna sitt liv rätt, hur ska det då fungera att ha en framtid i sitt liv? Sedan jag kom från Kreta har livet gått upp och ner med jobb, familj, vänner, kärlek, hälsa, ja allt.. Och de bra stunderna, ja då drömmer jag om hur jag vill årsskiftet 2012/2013 kommer vara för mitt liv... Men de negativa stunderna... Då sjunker jag ner på botten och vill bara ge upp.. Vill bara klä på mig, gå ut, börja gå.. Och gå och gå och gå och gå och gå och aldrig vända tillbaka för jag intalar mig då om att jag alltid kommer stå på den punkt jag är idag och inget kommer ändras...

Jag vet inte vad jag ska göra.. När jag försöker tänka om min framtid så ser jag den på ett visst sätt genom hjärtat, men samtidigt så säger huvudet "Äh vad du är löjlig, du vet att de där aldrig blir av"... Och att försöka prata om vad jag tycker, tänker, känner, vill, önskar, hoppas, tror, fantiserar, med någon det berör, det är i stort sett omöjligt, för jag vet att jag troligtvis kommer få ett "hängande svar".. Med andra ord "Du kommer se hur din framtid blir i slutänden men för tillfället får du acceptera den som den är.." Men om jag inte vill gå som ett frågetecken då? Om jag vill veta lite grann om hur min framtid ser ut? Ska jag gå till en siare då? Ibland önskar jag faktiskt att jag skulle göra det.. Och fatta alla beslut utefter vad den personen säger...

Men vad ska man göra???????????? Jag hoppas, försöker, önskar, älskar, ja jag gör allt med mitt hjärta.. Hjärtat är så tungt ibland utav allting som det måste vara med om, både fysiskt och psykiskt.. Men jag tror ingen förstår...

Jag har många gånger, till och från, bara sett det negativa, istället för att se det positiva, eller omvandla negativt till positivt...

Som exempel här i hemmet och med sambon.. När jag varit riktigt trött en dag då jag jobbat, så vet jag ju att alla de där vardagssysslorna som hör till i alla familjer väntar när man kommer hem.. Det ska diskas och städas och tvättas och lagas mat och diskas igen, och så ska man gärna vara social och trevlig mot sin partner på samma gång.. Men ibland då under dagen så tänker man till och hoppas "jaaaa men sambon har ju varit ledig nu hela dagen, kanske han har gjort de och de och de och de, eller sett det där som jag såg igår att de måste göras, eller handlat eller överraskat mig med något för att han vet att jag har en tung dag.. Åhhh vad jag hoppas att han gjort något.." Och där är min hopplösa romantiker i farten igen, som hoppas och vill och önskar att man ska få komma hem och hitta nå överraskningar.. Men då när man blir glad mitt i den trötta dagen, och man svävar upp bland molnen igen, så när man kommer hem och konstaterar att allting som fanns imorse finns kvar, så sjunker man ner istället och blir negativ och butter... JA! Jag har en underbar sambo som hjälper till mycket, men just ibland så tar även han en paus från fix i hemmet, som även jag gör till och från, och som jag just skrev, då blir jag negativ... Istället borde jag tänka till, "nej men, han har inte hunnit med det där för att han har haft möjlighet att vara och göra det och det och det istället, som även jag skulle gjort om jag för en gångs skull har möjlighet, och vadå? De här tar ju bara nån timme om vi hjälps åt tillsammans som är mycket mysigare.." Men nääe, jag gnäller istället... Pga mina förhoppningar att älsklingen ska ha hittat tillbaka till romantiken igen, som han saknat i något år nu pga sin sjukdom och stress m.m Jag vet att han likaså kämpar för att kunna vara den jag blev kär i, likaså som jag kämpar med detsamma..

Men egentligen, varför ska vi kämpa för det?? Det är inte svårare än att vara sig själv.. Den Tom jag blev så otroligt förälskad i 2007, han är öppen, social, får mig att skratta, hjälper till hemma, överraskar mig med blommor eller spontana saker, han frågar hur jag mår, diskuterar med mig ordentligt när jag behöver prata, reder ut problem, håller inga hemligheter, blir sällan sur, visar öppet hur han känner för mig, ler när han tittar på mig, kan spontant komma och lägga armarna om mig när jag lagar mat och ge en puss i nacken, romantisk, frågar om saker behövs, tänker till före handling, hittar på saker, noga med att tala om i sms/samtal/verklighet vad jag betyder, älskar, kärleksfull familjeman, händig, fundersam men på ett positivt sätt, försöker hitta lösningar på allt både ensam och med hjälp, kan överrösa med kommentarer om hur man ser ut/något speciellt med en som han tycker om den dagen, gullig med smeknamn, vill alltid hålla handen när vi åker bil eller går på stan, planerarar och funderar på framtiden, en sak som skrämde mig med honom var hur snabbt han kunde säga att han älskade mig men det visade också att han har stark viljekraft/att han visste att han ville ha mig och gjorde allt för att jag skulle vara hans så det var positivt även om lite skrämmande känsla med på mysigt sätt, ja jag kan nog göra listan lång på vem jag blev förälskad i, vem Tom är...

Men tillbaka till saker som man tänker negativt om istället för positivt.. Jag har tänkt om nu ett bra tag, och verkligen bestämt att jag ska inte klaga på att det vissa dagar känns som bara jag ser saker som ska göras, utan istället då säga "Hörru älskling, jag har haft en riktigt tung dag, om jag diskar och fixar maten, kan du torka damm och städa?" eller så får jag helt enkelt kedja fast mig i honom så vi gör sakerna tillsammans som vi kunde göra förr :)

Jag minns en gång när jag kom hem till min första lägenhet här i Finland för snart 4år sedan... Jag hade jobbat och var sååå trött, och lätt sjuk, men kom hem, hade släpat hem matpåsarna från affären efter jobbet, eftersom jag då inte hade körkort, och jag klev in i min lägenhet och det luktade såååå rent, och det fanns inget grus i hallen, ingen disk i köket, inget damm på golvet, sängen bäddad och filtarna i soffan vikta.. Dessutom hade Tom lämnat 3röda stora rosor i vardagsrummet åt mig.. Jag var så trött så jag ville bara sätta mig ner och gråta av glädje.. Han gjorde mig så lycklig för en sådan enkel sak som att städa lägenheten, och att överraska med rosor och ett fint litet kort där han beskrev med 4 små ord, vad han kände, "Jag älskar dig Tina"... Glädjetårar är äkta kärlek...

Jag minns ofta tillbaka på små saker, som hur glad han kunde bli när jag köpt en tröja, ett smycke, en bukett rosor, bara sådär spontant för att visa att "heej, bara så du vet så tänkte jag på dig när jag såg de här idag och saknade dig".. Och jag försöker än idag att hålla den där lilla kärleken och romantiken vid liv, genom små presenter, spontana romantiska kvällar, blommor, gulliga sms, visa kärlek helt enkelt, visa honom vad han en gång skrev på korten till blommorna till mig från honom... att:

Jag älskar dig.....

De här blev nog ett knepigt blogginlägg, tror jag måste sätta mig en dag och skriva ner olika inlägg istället, för mitt huvud är ett fullständigt kaos för tillfället.. Jag vill skriva om kärlek, frustration, ilska, lättnad, romantik, sex, relationer, vänner, osäkerhet, resor, framtid, ja om allt egentligen... Men det får bli en dag då jag kan fokusera på en sak i taget...