Att en person har sjukdomar får folk att tycka synd om en och att anse att personen är sjuk.. Detsamma gäller folk som varit med om mycket tråkiga saker genom sitt liv.. Folk tycker synd om även de...

Eller ja, oavsett sjukdom eller tragiska händelser i livet, så antingen tycker de synd om dig, eller så anser de att du är en problematisk människa. Men vad folk inte inser är att människor verkligen är olika.. Sjukdomar kan stärka en människa, eller sänka en människa. En tragisk/tråkig händelse kan även den stärka eller sänka dig.. Men som sagt, så kan inte alla människor se det så.

Jag själv har inte haft det lätt. Jag känner nu att jag måste blotta mina tankar om allt och de som inte vill eller orkar läsa om en tonårings uppväxt och tråkiga/tragiska händelser jag varit med om slutar läsa nu. Jag kommer även efter delen om min uppväxt att skriva om mina sjukdomar och mitt sätt att leva med de.. Men sätter en rubrik med namnet "Att leva som sjuk" längre ner i detta inlägg med större text om ni hellre vill fortsätta dit...

Min uppväxt  

Allt började när jag var 6år gammal när farfar försvann ur mitt liv. Han hade en stor betydelse för mig och jag värderar de minnen jag har av honom och all tid som spenderades på segelbåten tillsammans med familjen och honom.. Jag minns dagen han dog så väl, och en gång varje år under november månad så drömmer jag den dagen han dog i ca en vecka.. Då finns han hos mig än och jag försöker göra allt i mina drömmar för att ändra utgången men det går inte.. Han finns framför mig men tynar bort...

Jag bodde då med mamma och pappa, men när jag var 11år så separerade mamma och pappa, träffade nya, skilsmässan gick igenom, morfar dog, mormors hus rasade...Allt kraschade... Morfar har jag otrooliga minnen av.. När vi satt på varsin sida av köksbordet hemma hos honom och mormor, när jag försökte fuska mig igenom en patiens och han hytte med fingret och "röt till" så att man skulle bli skrämd.. Morfar kunde inte tala, inte med riktiga ord, inte helt och hållet. Om jag minns rätt var det pga hjärnblödningar.. Men vi förstod honom.. Han satt där mitt emot mig, åt de goda colabönorna, tittade på en med glimten i ögat, och ibland tog han sin käpp och gick och satte sig i gungstolen istället...

Mamma träffade en ny kille, vi kom inte överens.. Jag flyttade mycket fram och tillbaka mellan mamma och pappa... Pappa träffade också ny, men kom inte överens där heller.. Jag tror inte jag gav de en chans heller.. Men de gjorde ju fel, de tog mina föräldrar ifrån mig istället för att bli en del av OSS... De blev en del av mamma eller pappa... Inte mig och min syster.. Min syster accepterade dom nog mer än vad jag gjorde, eller så låtsades hon bara.. Men hon visade de inte på samma sätt som jag gjorde.. Pappas tjej tyckte jag var väldigt bestämmande och skulle alltid ha på sitt sätt.. Mammas kille var likadan.. Lyssnade man inte på honom kunde det bli skrik och gap..

Jag gick mycket hos kuratorn i skolan under grundskolan.. Jag spenderade många timmar gråtandes... Kuratorn hjälpte mig genom mycket.. Jag började rasa ner i vikt när jag bodde hos mamma och hennes kille, och kuratorn tog då med mig till en anorexi-avdelning för att avskräcka mig från att bli för smal.. För att jag skulle se hur de hade det på den avdelningen.. Jag blev avskräckt, men min vikt rasade mer och mer.. Kuratorn och jag åkte ett par gånger till kliniken och jag fick höra en gång där att jag hade anorexi och att mitt bmi var på tok för lågt.. När jag fick höra de orden flyttade jag faktiskt till pappa... Jag hoppades att det skulle hjälpa mig att gå upp i vikt igen för jag ville inte hamna på klinik... Och jag ville inte att mamma och pappa skulle veta om att jag varit där.. Kuratorn lovade mig att inte säga något OM jag lovade att gå upp i vikt.. Och det gjorde jag... Kuratorn stod vid min sida och det var nog hon som hjälpte mig att orka... Jag förstår än idag inte hur jag kunde hålla det ifrån att berätta för mina föräldrar att jag åkte med henne, men tacksam är jag för jag vet att de inte har haft det lätt och att ta tag i en dotter med anorexi kan nog inte vara det lättaste..

Mamma och pappa separerade från deras respektive och träffade nya som jag inte heller gillade.. Måste varit pga att jag bara var en trotsig tonåring med s.k vänner som ena dagen älskade mig och andra dagen mobbade mig.. Jag tog nog ut min ilska mot familjen istället för de som svek mig.. Eller så ansåg jag att alla svek mig.. Jag vet faktiskt inte..  Jag var mycket med de s.k vännerna på fester och var i stort sett alltid ute och åkte, hemma hos någon, eller bara ute och snackade skit med de.. En sommar hade vi den roligaste sommaren jag dittills haft.. Vi gjorde allt, skrattade, busade, badade, hade kul hela nätterna... Men så kom en händelse som stod om i tidningen, och sen kom anmälningar in från det området jag bodde i som även var det området som jag och vännerna brukade vara i.. I och med anmälningarna så fick "vännerna" för sig att det var min familj som stod bakom det eftersom det var jag som bodde där vi höll hus för det mesta.. Jag blev då knivhotad/mordhotad och fick lova att aldrig säga ett ord till familjen om vad vi gjorde.. Trots att vi aldrig gjorde något fel, vi hade bara kul... Och det lovade jag de, jag skulle inte säga något, men jag slutade även att umgås med de då..

Pappa och hans nya var förlovade och väntade barn.. Jag gillade det inte alls.. Men jag kunde inte göra något.. De var på väg att starta sin familj.. Jag minns en gång när jag skrev ett dagboksinlägg.. Jag skrev då att om vi någon gång skulle bli bjudna på något så skulle inbjudningskortet stå "P med familj" och jag skulle säkert fått ett annat, ett eget, där det stod bara "T" trots att vi bodde på samma adress.. För jag var inte inräknad i den familjen de nu var på väg att skapa...Jag var bara den där extra som hängde med i bakgrunden, det där släpet som ingen önskade.. Det där paketet som kom på köpet när man träffade pappa.. Som man inte kunde undvika för det skulle alltid finnas i bakgrunden hur mycket man än försökte bli av med det... Samma tankar fanns i mammas familj.. Att jag bara var den där extra, utstötta, hon som bara sover här som ingen behöver lyssna på...

Jag jobbade mycket, började som 13åring tror jag i en sibyllakiosk.. 50kr i timmen, svart.. Tyckte nästan att jag var sååå rik efter att ha jobbat en hel helg.. 50kr i timmen var ju mycket mer än jag kunde tänka mig att få...Men jag behövde något att göra, något sätt att tjäna in pengar på, så jag kunde göra nånting...

När jag sen började gymnasiet så var jag ganska delad.. Visste inte riktigt vad jag ville.. Jag visste inte vad jag ville läsa för något men jag var galen i engelska för det var något jag alltid kunnat bra.. Så jag sökte till en engelsk linje.. Det blev en del missförstånd med intagningarna och så men det löste sig till slut och jag kom in på linjen.. Jag var så glad att jag skulle få börja med det jag ville.. Läsa på ett annat språk... Men när jag då började skolan, så blev det en chock för mig att läsa allting på engelska.. Jag skolkade i stort sett hela första terminen.. Drog lögner för familjen om utflykter osv.. Detsamma till skolan, jag var sjuk väldigt mycket, eller någon hemma var sjuk och jag var tvungen att ta hand om de osv.. Till slut fick alla veta sanningen men efter det skötte jag skolan bra.. Jag gick på lektionerna, jag gjorde läxorna och jag tog mig framåt...

Jag träffade en kille, vi blev tillsammans ganska snabbt.. Mamma och pappa gillade honom mycket.. Jag var så glad att jag gjorde något som de gillade.. Jag började även träna kickboxning och det var något jag älskade att göra.. Jag fick ut min ilska och jag presterade bra.. Jag hade hittat något som passade mig... Eftersom träningarna var ett par kvällar i veckan i den staden jag studerade i och som S, pojkvännen, bodde i så sov jag ofta hos honom i veckorna och hemma hos familjen om helgerna.. Blev till slut så att jag flyttade till honom när han fick sin nya lägenhet.. Vi hade ett bra förhållande och åkte ofta iväg och gjorde saker.. Även om det bara var något så litet som minigolf eller bio eller nått sånt, så gjorde man saker.. Mamma och pappa såg nog att han gjorde mig glad.. Även vännerna i skolan såg att jag ändrades till det bättre.. Vi förlovade oss på vår 1års dag... Allt var perfekt... När jag fyllde 18 och började gå ut med mina vänner på krogen, även med S vissa gånger, så började förhållandet gå utåt.. Vi var på gotland den sommaren och allting var bra, men när vi kom hem så var det som att vi gick skilda vägar.. Jag började gå ut med Y och hans vän K om helgerna, S ville bara vara hemma, och jag uppskattade de också, hemmakvällar älskade jag.. Men vi gjorde inget hemma tillsammans.. Det var det jag saknade.. Jag är en person som behöver den närheten.. Att bara ligga och mysa en kväll framför tv:n och bara vara nära och tillsammans...Men det var inte så mellan oss längre.. Så jag var ute med Y åtminstonde en gång i veckan och vi kunde ofta gå ut och ta en glass och sitta vid vattnet eller något sådant.. En helg kom det både S och jag väntat på.. Bråket som gjorde att allt sprack.. Vi skrek, gapade, grät, satt tyst och visste inte vart vi skulle ta vägen... Jag minns att jag då sa att jag var tvungen att fortsätta plugga, och han sa bara "mmm" så då gick jag till datorn och pluggade.. Y ringde då och vi pratade länge och han fick mig att bli på bättre humör, att få hopp om förhållandet igen.. S kom in i rummet och frågade vem jag pratade med och jag sa att det var Y.. S blev arg för att jag kunde plugga och prata i telefon samtidigt och bad mig att lägga på.. Jag sa att jag inte ville för vi pratade om viktiga saker och att jag kunde plugga samtidigt.. Det var ju bara en svenska-uppsats och det är inte svårt att skriva.. S tittade då på mig och sa att jag hade 30minuter på mig att packa ihop mina grejjer sen skulle jag vara ute.. Jag bad Y hänga kvar i telefonen och det gjorde han.. När jag packat klart så lade vi på och jag ringde pappa.. Jag sa åt honom att hämta mig och han frågade varför.. Jag sa då att jag var utslängd och hade 30min på mig att komma härifrån.. Pappa kom direkt.. Jag tog mina saker och åkte hem.. Jag sa inte mycket på vägen hem och pappa förstod nog att jag inte ville prata.. Vi bar in mina saker hemma hos pappa och jag satte mig med de ett litet tag.. Innan jag gick ner till min våning och lade mig för att gråta.. Jag grät så mycket.. Jag visste att det var över, att jag inte kunde få honom tillbaka.. Jag tog av mig förlovningsringen och satte den på ett guldhalsband.. Det var en riktigt fin ring och den var snygg att ha om halsen... S och jag pratade efter 2veckor ungefär, men insåg att det inte skulle funka mellan oss hur mycket vi än ville.. Y fanns ofta vid min sida under tiden och jag spenderade många helger hos honom efter att vi varit ute på krogen.. Han var min bästa vän...

VI var ute halloween samma år.. 2004... Vi hade så kul och jag träffade dom bästa människorna från min klass i grundskolan och jag skrattade och dansade och hade bara kul.. Y och jag hade mycket skoj den kvällen.. Jag träffade en person där som var otrooligt trevlig och kändes som vi känt varann hur länge som helst.. Vi talade länge den kvällen och dansade mycket.. Men aldrig några flirterier.. Det var precis som när jag och en tjejvän dansar.. Bara vänner inget annat.. Och det var så han betedde sig mot mig också.. Den kvällen/natten slutade i en våldtäkt jag sent kommer glömma.. Jag ringde Y mitt i natten, bad honom möta mig.. Vi gick hem till  Y, jag grät mer än jag någonsin gjort.. Jag låg inlindad i Y's armar och bara grät.. När tårarna tog slut låg jag med tom blick och tittade ut genom fönstret.. Y hade frågat om vi skulle anmäla men det ville jag inte.. Han frågade om jag ville till sjukhuset men det ville jag inte heller.. Men efter att ha stirrat ut genom fönstret ett tag sa jag till honom att jag ville till sjukhuset.. Han hämtade telefonen och slog ett nummer och jag fick prata.. De på sjukhuset sa då att jag var tvungen att ringa polisen först.. Vi ringde polisen och de kom utanför Y och hämtade upp oss.. De frågade mig om jag visste vad han hette, han som våldtagit mig.. Jag gav de namn, adress och personnummer eftersom killen hade visat mig sitt körkort under kvällen... Jag och Y satt i en polisbil vid grannhuset när de gick upp till hans lägenhet för att hämta honom.. När de sa på radion att de kommer ut med honom, så vände polisen och vi åkte, jag skulle inte behöva se honom.. Vi åkte till sjukhuset, jag hade lämnat ett kort förhör i bilen.. På sjukhuset blev jag undersökt, Y var med hela tiden bortsett från blodprovet.. Jag vägrade släppa ifrån mig den enda tryggheten jag nu hade.. De ville ha in mina kläder för utredningen och Y sprang hem till honom och hämtade kläder jag fick låna.. Positivt var att han bodde mitt emot sjukhuset... Vi kom hem till honom på morgonen och jag somnade nog gott.. Polisen hade frågat om familjen skulle få veta och jag sa nej.. När jag sen vaknade så ringde jag polisen och sa att de kunde berätta för min familj.. Det var bäst att de fick veta...

Jag minns inte om jag tog bussen eller om pappa hämtade mig, men pappa och jag åkte iaf upp till mamma.. Och mamma slängde armarna om mig.. Jag var som ett skal.. Tom i blicken, ingen ork, ingen lust.. Mamma tittade på mig och sade då de orden jag ofta använt i min blogg "Man måste inte alltid vara stark"...Jag har inte mycket minne utav den dagen... Mamma ringde min handledare på söndagen och talade om vad som har hänt under helgen och att jag har kontakt med polis vilket betydde att de kunde ringa under lektionstid och jag behövde gå... Min handledare berättade för alla andra lärare och de förstod mig.. Jag fortsatte i skolan som vanligt, men resan till skolan var hemsk.. Jag satt och tittade mig över axeln hela tiden, visste inte om han var i närheten.. Detta gjorde jag trots att jag visste att han satt inlåst... Jag visste att han inte kunde komma åt mig, men rädd var jag trots det.. Varje gång någon gick utanför huset så kröp jag ihop i soffan så ingen skulle se mig, i sovrummet satt jag på helspänn och stirrade på dörrhandtaget och var beredd att springa/slå på den som kom in om det var fel person.. Jag var rädd.. Jag sov inte på otrooligt många dagar.. Men jag minns så väl när jag till slut lyckades somna... Jag och min minsta syster M busade en dag... Hon fick mig att skratta vilket jag inte gjort på länge.. Vi slutade busa för hon skulle hämta något, under den korta stunden hon var borta så hann jag somna... Jag minns att jag vaknade till lite grann och hörde pappa säga "låt henne sova nu, hon behöver det".. Jag visste då att jag var trygg, jag log och somnade om...

I januari fick jag samtalet jag inte ville ha... Allting var nerlagt och han var släppt.. Jag bröt ihop totalt.. Jag började gå hos en psykolog, men stannade inte länge där.. Tyckte inte det behövdes...

Ett tag senare träffade jag C... Vi hade distansförhållande men när jag tog studenten skaffade jag jobb och lägenhet där nere där han bodde.. Han bodde hemma till en början men han började sen bo hos mig eftersom skolan låg i huset bredvid.. Jag jobbade 6dagar i veckan och älskade verkligen mitt jobb.. Vårat förhållande funkade inte länge.. så fort han började skolan blev han datorberoende och satt vid den 20h om dygnet ungefär.. Jag arbetade mer och längre pass eftersom inget jag gjorde hemma hjälpte.. Jag försökte mig på att åka iväg med honom, göra saker, mysigt hemma, renovera och allt, men inget hjälpte.. han satt i soffan med datorn i knät.. Jag gav det 1år.. Sen tog jag mina saker och flyttade hem.. Skaffade en lägenhet 3mil från familjen och jobbade i sthlm.. trivdes bra där, men inte lika bra som på jobbet jag hade 50mil ifrån.. saknade de otroligt mycket.. Jag gjorde desamma denna gång som sist jag blev singel, började gå ut med vännerna som jag inte träffat en enda gång sen jag flyttade.. Fikade, gick på krogen, dansade, hade kul... Och jag hade MIN lägenhet som jag kunde göra vad jag ville i.. Men hade inte inspiration till det för det var ändå inte en lägenhet jag ville bo i länge..

Ett par månader senare träffade jag L....L, L, L.... Ja de vet vi nog alla hur det gick men vi försöker oss på en kort variant...L var den perfekta svärsmorsdrömmen.. Jag träffade inte hans släkt på länge och han träffade inte heller min.. Men när han väl träffade mamma och syster så älskade de honom... Han fick mig ju att skratta och le... Och han bjöd på sig själv, och sa vad han tyckte och tänkte och fick alla att känna sig trygga och glada... PÅ nyårsafton såg jag första tendensen till att han kunde bli riktigt arg om han blev arg, men jag bortsåg från det.. Han jobbade ju och nyår är det mycket folk så klart han var stressad.. I april kom första smällen... Vårt första fysiska bråk.. Eller ja.. Hans bråk mot mig.. Jag tog bara emot.. Men sen var det inte mer sådana bråk.. I maj slutade jag arbeta i den butiken jag då var i.. Jag hyrde ut min lägenhet i andra hand och L och jag skaffade en lägenhet i den staden han bodde... Vi bodde där hela juni, sen skaffade vi en ny som vi flyttade in i i juli... Där började allt spåra ur... Bråken blev fler och fler.. Inte ett om dagen utan X antal stycken.. Direkt på morgon, flera gånger under dagen, hela kvällen.. Vi kunde inte prata med varann.. Vad jag än sa så blev det skrik och gap tillbaka... Jag fyllde år i mitten på juli, åkte hem och firade mig... utan honom.. Han ville jobba istället.. När jag kom hem var det lugnt.. Dagen efter kom riktiga bråket... Första slagen, första blåmärkena på detta ställe...Misshandeln fortsatte.. Flera gånger i veckan, spelade ingen roll om han var nykter, full eller hög.. Droger tog han varje dag, flera gånger dagligen men det lade jag mig aldrig i... I september så bestämdes det att jag skulle fly.. jag hade då talat om för min bror om vad som skedde och han skulle hämta hem mig... Men det gick inte som planerat.. Jag åkte hem knappt en vecka senare.. Men efter en vecka hemma hos mamma så var jag tillbaka hos L igen.. Han fick mig att tro att han ändrat sig.. Jag spenderade 3veckor hos honom... Den 16e eller 17e oktober åkte jag ifrån honom igen.. den 20e oktober satt jag på ett flygplan på väg till ett annat land med själen som handbagage... Jag flydde....

När jag landade så var jag ett skal.. Jag hade trist hängande hår, vägde 47kg, hade förslappat mig själv.. Trots att jag dragit på mig smink och försökt göra mig snygg så såg nog de som hämtade mig vid flyget igenom min mask.. De såg nog hur förfallen jag egentligen var.. Jag minns att jag hade blåmärken kvar, som jag var noga med att dölja.. Jag visste att de jag skulle bo hos visste om allt jag varit med om, men jag ville dölja det ändå...Jag spenderade mina dagar med att ta hand om en liten 1åring... Sån underbar tjej och hon fick mig att orka med dagarna.. Att vilja gå upp om morgnarna...

Det tog lång tid för mig att vilja ge mig ut, att våga vara helt ensam, för jag var säker på att han skulle hitta mig. Jag har fått hot på sms och mail under min vistelse i Finland, jag visste att han, den dagen han såg mig, skulle slå mig sönder och samman, kasta syra på mig, kapa mina armar.. Jag intalade mig allt det han hotat om, att det skulle bli sanning om han hittade mig.. Jag var livrädd länge och ibland vågade jag inte gå på toaletten ifall släkten jag bodde hos var ute i ladugården, tänk om han hade stängt in sig på toaletten och väntade på mig? Till slut så började jag öppna mig och vara lite gladare, även om rädslan var hemsk, tankarna och hans blickar ekade i mitt huvud trots att jag skrattade..

När julen kom så kom mamma och hennes familj och hälsade på.. Vi firade julen tillsammans utomlands, med nära och kära.. Var riktigt skönt att göra en annorlunda jul..

Ett par dagar före jul träffade jag även någon.. Tom... Tack vare min småkusin som jag bodde hos.. Han jävlades med mig den veckan före jul och sa att jag skulle på blind-date osv.. Jag skrattade bort det och tänkte att jag inte alls skulle det.. Jag skulle bara ut på krogen och ha kul.. Jo visst så kan man tänka.. Jag fastnade för TT.. Men jag tänkte att det bara var lek.. Jag var ju inte på jakt efter något förhållande.. Men... Det gick inte som tänkt.. Vi sov med varandra nästan hela julveckan, min sista vecka i det landet.. Vi låg och pratade hela nätterna och hade det bra.. Skrattade, log, pratade om glada saker, ledsna och tråkiga saker, sjukdomar, ja allt...

Natten mellan den 28-29december åkte jag till sverige igen.. Den sista kvällen gjorde jag middagen, vi träffades allihop och åt och hade trevligt.. Jag blev mobbad hela kvällen för att min telefon pep och för att jag inte ville säga något till familjen om Tom eftersom det ändå inte skulle vara något mellan oss.. Jag tänkte fortfarande att det inte skulle gå mer, bli något mer.. Men så kom det meddelandet från honom "Äh va fan, vi kommer" så han packade in sin dotter och sig själv i bilen och kom till ett hus fullt av folk.. Vi måste varit 13st som var där och 2till kom senare... Han hade sagt att han var blyg, det är även jag.. Så jag hade inte räknat med att se honom mer.. Men när han kom.. När han sa att de skulle komma.. Då slog hjärtat 300 slag i minuten, jag log, jag blev varm i kroppen, jag ville hoppa högt.. Jag gick förbi K och sa "han kommer" och hon log och lade sin hand på min arm och sa "Bra" med glimten i ögat...Mobbingen var på hög nivå men tyst och viskandes till mig fram tills han kom... Vi satt alla inne i huset och skrattade och hade kul tills det var dags att plocka ihop de sista sakerna och lägga in i bilen.. Jag hade sån lust att lägga mig under ett täcke och hoppas ingen skulle hitta mig... Men jag fick lov att hoppa i skorna och kläderna... När hela huset var tomt, och alla stod ute på gårdsplanen var bara Tom och jag kvar inne.. Jag sa åt honom innan att stanna med mig, gå ut med mig.. Vi stod länge och kramades innanför dörren, jag fick ett par kyssar och jag kände hur hjärtat slog hårt.. Jag ville ju inte släppa... Jag var så säker på att han skulle glömt mig tills jag kom tillbaka igen... Jag ville ju inte att det skulle hända nu när jag hade hittat någon som verkligen orkade lyssna på mig, som brydde sig.. Som pratade med mig.. Någon som bara kunde ligga nära mig... Jag tog ett djupt andetag.. Tog hans hand.. Och vi gick ut.. Jag såg alla stå på gårdsplanen, jag såg dörrarna till bilen som var öppna.. Jag såg hur uppdelat det såg ut.. Min familj vid bilen, den familjen och släkten jag bott hos en bit ifrån, jag såg blickarna mot mig.. Jag såg att många hade ögonen tårfyllda.. Men inga tårar föll.. Inte ännu.. Jag släppte Toms hand, la in lite saker i bilen.. Ställde mig och tittade på alla.. Kände hur tårarna var på väg att falla.. Jag minns inte längre vilken ordning jag kramade om alla i.. Men jag började min vandring runt med kramandet.. Tårarna började falla och jag visste inte hur jag skulle orka.. Men jag fortsatte.. Min ena småkusin har alltid haft svårt för att gråta, men denna gång så såg jag glansiga ögon och hörde darrig röst.. Jag kramade alla.. Något som var jobbigt var att krama om den lilla tjejen jag haft hand om när jag bott där.. Att ha henne i mina armar gjorde att tårarna föll ännu mer, men hon förstod ju inte det, så höll henne inte alltför länge.. Jag stod länge i Toms armar.. Han kramade jag sist... Jag väntade på att alla andra skulle sätta sig i bilen.. När alla satt sig så gick jag med tunga steg mot bilen.. Jag vände mig om, sa ett tyst "Hejdå" med gråten i rösten.. Jag stängde dörren ganska snabbt om mig, bröt ihop totalt, låg ihopkrupen i bilen och bara grät.. När bilen åkte iväg visste jag inte vad jag skulle göra.. Efter ett tag körde en bil om oss.. Jag fick hjärtat i halsgropen, jag visste att det var Tom... Men jag kröp ihop igen.. Och tårarna flödade.. En timme senare grät jag ännu, men somnade ganska snabbt då.. gråtandes... Jag vaknade till någon gång då och då, men ville somna om igen.. Ville inte vara vaken... Båten hem sov jag det mesta av resan... Ville inte vara vaken då heller...

Jag bodde hemma hos mamma när vi kom till Sverige igen.. Lånade ett rum där.. Jag spenderade min tid i sverige med att göra anmälan, vara på förhör, besök hos arbetsförmedlingen och mycket annat pappersjobb.. En del vändor på stan, försöka få dagarna att gå, trots en rädsla jag kände om att L skulle komma och skada mig, nu när jag var tillbaka...Jag träffade släkten lite grann, då och då, badade om söndagarna med mina syskon.. Kvällarna hemma spenderade jag med att tala med Tom på datorn, tack och lov för webcam.. En vecka efter att jag kom till Sverige igen så kom Tom och hälsade på mig.. Jag visste då att det inte bara var lek.. Och jag visste även att han inte bara kom för sex, eftersom vi bara sov tillsammans i det andra landet så visste jag att det var MIG han kom för...Vi hade daglig kontakt och känslorna blev starkare...

Den 4februari var jag tillbaka i Finland hemma hos de jag bott hos i höstas.. Jag började leta jobb och lägenhet.. Fick jobb ganska snabbt.. Lägenhet hittade jag också och jag började komma på fötter igen.. Trots rädslan.. Nu har jag bott här i snart 4år, på papper, men har varit här sedan oktober 2007 :)

Tom har hjälpt mig att släppa på mina spärrar om att gråta.. Än så länge kan jag bara gråta ut riktigt ordentligt hos honom, men det kommer nog mer och mer inför andra också... Han är bra för mig....Även om vi haft våra upp och nergångar, avslut i förhållandet m.m men vi har hittat tillbaka till varandra och idag är jag lycklig...

För en gångs skull kan jag säga att jag hittat rätt i livet..

Att leva som sjuk

Det här med sjukdomar och att se sig själv som sjuk har med olika personer att göra.. Vissa bryter ihop och orkar inte med sitt liv om de får veta att de har en sjukdom, spelar ingen roll vad det än gäller för sjukdom...

När jag gick i grundskolan fick jag veta att jag hade anorexi... Jag fick åka till en anorexi avdelning till och från för att inte gå ner mer i vikt och vid ett av mina sista besök där så talade de om för mig att mitt bmi var för lågt och jag var nu klassad som en anorektiker.. Jag höll detta hemligt från familjen för att de inte skulle belastas med mina problem och jag började då att försöka min vandring uppåt i vikten.. Jag hade blivit skrämd av de på avdelningen och jag ville inte bli inlagd där... Jag lärde mig att äta rätt och lagom för att klara av allt.. Men en anorektiker blir aldrig frisk.. Som en alkoholist, de blir inte friska, de blir nyktra alkoholister.. När jag blev misshandlad sjönk min vikt till 47kg och jag var så rädd att den skulle gå lägre och jag skulle bli inlagd...

Även i grundskolan fick jag veta att jag hade reumatism i knäna.. Det förstörde mig mycket.. Jag älskade löpning men kunde inte längre hålla på med det, tävla i det och allt vad jag ville göra.. Det klarade inte mina knän av längre.. Anledningen till att jag fick veta att jag hade det var för att jag hade så ont i knäna att jag kunde gråta vissa dagar, jag fick hoppa på kryckor vissa dagar för att jag hade så ont... Men jag lärde mig att leva med det.. Jag vet vad mina knän klarar av, jag vet när det säger stopp.. Men jag vet även att jag kan pressa mig förbi den smärtan om jag bara vill...

Sen höll jag mig sjukdomsfri ett par år, men när jag bodde 50mil ifrån min familj fick jag veta att jag hade epilepsi.. En lättare variant av det, men tillräckligt stark för att den skulle ge mig anfall när kroppen var otroligt utsatt för press och stress, när kroppen inte höll sig i ett lugnt tempo, när jag mådde dåligt psykiskt.. Det resulterade i en del anfall under det förhållandet jag hade med C då eftersom jag ofta fick lov att pressa honom till att göra saker i hemmet, att hjälpa till, jag mådde dålig.. Jag fick medicin emot det, men den gav mig en viktökning på ca 30kg på 2månader.. Jag bröt ihop utav det, jag försökte gå ner men det gick inte alls som jag ville.. Bytte medicin.. Stod stilla med vikten ett halvår om inte lite mer.. När jag då flyttade hem så rasade vikten av mig.. 12kg på ett par veckor försvann.. Började må bra psykiskt så måste haft med det att göra.. 5månader senare hade jag nått min målvikt... jag vägde då 55kg...

Även under tiden jag bodde där nere med C så fick jag veta att jag hade Vestibulit.. Jag har skrivit om det i ett tidigare inlägg, så för att göra en lång historia kort.. VVS som det kallas, är en underlivssjukdom som gör att du kan få extremt torra slemhinnor.. Denna sjukdom brukar yttra sig hos kvinnor i en stressad situation/period i livet för det mesta, men kan även komma upp spontant utan någon speciell anledning.. Det finns ingen medicin mot detta utan de rekommenderar att man kanske går hos en psykolog och försöker reda ut vad som pressar dig.. Detta är en sjukdom som finns i olika grader.. Tredje graden är den värsta och det var där jag var från en början.. Nu ligger jag på andra graden och får inte alls dessa problem lika ofta.. Men det kan komma perioder när man har ont och inte vet vart man ska ta vägen.. Men det blir bättre och bättre för varje dag som går för min del.. Ju bättre jag mår psykiskt desto bättre blir VVS'n...

Musarm är även något jag har.. Det fick jag under sista året i gymnasiet.. Jag spenderade 15timmar om dygnet vid datorn i 10dagar i streck, övrig tid var jag i skolan eller på bussen till skolan.. Vi hade slutuppsatser som skulle in och det var inga korta uppsatser.. Och pga detta fick jag musarm som gör att min högerarm kraschar till och från.. Smärtan jag känner då är olidlig men man tar på sig sitt leende och låtsas som ingenting.. Läkare sa att det enda jag kan få är smärtstillande tabletter och det ville jag inte ha.. Så jag står hellre ut med smärtan.. Men för mycket ansträngning med armen så har jag ont.. Det kan komma av att jag bara sovit på armen, att jag suttit vid datorn, att jag dammsugit, att jag diskat, att jag tvättat håret, att jag cyklat, att jag burit ett barn, ja det kan komma från vad som helst.. Men det är också något jag fått lov att acceptera.. Jag kan inte göra mycket åt det.. Det har inte hjälpt att träna upp musklerna, tro mig, det har jag försökt de senaste 4åren... Men värken blir värre ju starkare muskeln blir så det går inte... 

Har även fått veta det senaste året att jag har något som kallas TOS-syndrom, vilket gör att muskulaturen och nerverna i övre ryggen kommer i kläm och skapar förlamningar och domningar i armarna, man blir kraftlös ganska snabbt, så ibland är att tvätta håret en hemsk upplevelse, blir så trött i armarna så jag orkar inte göra något efter duschen... Innan jag fick diagnosen på detta så yttrade det sig på så sätt att jag blev fullständigt förlamad i armarna till och från, tappade saker, kunde inte städa min lägenhet, inte diska och ställa upp sakerna i skåpen, inte tvätta håret ordentligt.. Höll jag händerna ovanför huvudet mer än 10sekunder så förlamades dom, i bästa fall domnade de bort, i allt från 2 till 120minuter... Nu är det bättre tack vare övningar som drar ut musklerna till sina rätta platser och inte trycker på nerverna, och regelbunden fysioterapi och massage...

Men hur är det då att leva med detta? Jag ser inte mig som sjuk, även om jag kan stapla upp alla sjukdomar jag har och det är faktiskt inte så några, eller lätta sjukdomar heller.. Det är saker jag alltid bär med mig, som kan komma och ske när som helst, utan minsta föraning.. Men jag har lärt mig att ha detta.. Jag är inte sjuk... Jag klarar mig.. Men jag har tunga dagar till och från, jag kan ha extrem huvudvärk, vilket jag tror beror på stressad tid i livet men även en kombination med epilepsin.. Jag känner av VVS'n till och från, vilket jag inte kan göra något åt... Musarmen känner jag av ofta.. Den värken dyker ju upp vid dagliga sysslor... Anorexin är det jag minst märker av... Men jag har den ofta i huvudet så fort vikten går under 55kg.. Jag har en press på mig att ligga på 55kg vilket är jobbigt, men det går.. Jag lider inte av det eftersom det är en vanlig vardag för mig, däremot lider jag av att nu ha gått upp i vikt igen eftersom jag bytte medicin för ett år sen, så kom många extra kilon igen, och nu kämpar för att gå ner igen... Som lägst gick jag ner till 47kg och var då 167cm lång.. Det gör jag inte om igen...

Jag är som sagt inte sjuk, jag har inga handikapp, jag har bara saker som KANSKE kan hindra mig att prestera lika bra som någon annan, men så länge jag kan stå på benen, skratta, le, vara glad, gråta, prata, se, känna.. Då är jag glad..

Det sägs ju att man antingen träffar någon som är lik sig själv eller lik sina föräldrar... Jag har nog lyckats med både och denna gång.. Tom är otroligt lik mig, vi tycker samma om mycket saker, men finns även så klart olikheter.. Men han har även mycket tankar och gör saker som mamma eller pappa kanske skulle gjort som jag ser ibland.. Men så är det också att även han har sjukdomar.. Vi har talat en hel del både om mina "problem" och hans...

Tom har två sjukdomar jag inte kan mycket om, men som jag försöker lära mig om...

Först fick jag veta att han hade MS, så jag satte mig ganska snabbt och kollade runt lite på nätet för att få någon klarhet i vad det var för något.. Jag har sett Tom med och utan medicin och har fått se vad sjukdomen kan göra om man har fel sorts medicin eller är utan den.. Jag har förstått att den inte är lätt att ha att göra med men Tom är som mig, har han medicinen så går allting bra.. Då funkar allt som det ska och man har energin till att göra saker och ting.. Nu har han gått utan medicin i 2år ungefär.. Utan medicinen så är han en annan person.. Han blir trött, han har inte orken till att göra allt som behövs, han orkar/kan inte tänka på allt på samma sätt som med medicinen... Han vill leka med sin dotter men energin finns inte alltid, han har inte alltid orken att vara glad eller mysig emot mig heller, han visar ibland inte mycket livsglädje, och det är pga orken som inte finns.. Men han är som mig, en expert på att dra på sig masken bland folk, för man vill så gärna ha ett socialt liv ändå, även om man inte orkar alla gånger, och man försöker och försöker så att ingen annan ska se hur man mår.. Men jag ser igenom masken, jag lärde mig snabbt att läsa av honom och det har nog att göra med att jag själv levt bakom en mask så mycket... Vi var en gång i bastun han och jag för några år sedan.. Och han fick då ett anfall, eller skov, som han då sa.. Han kände i bastun att han behövde komma ut och gick då till duschen men märkte att det inte hjälpte så han gick och satte sig i ytterdörren... Han ropade på mig och jag gick dit... Då låg han ner.. Han talade om att han inte kunde fästa blicken, att de kändes som han skulle svimma, att han inte orkade stå... Det jag var glad över vid detta tillfälle var att han var vaken och inte svimmade.. Det är svårt att veta hur man ska handskas med något när man själv inte varit med om det.. Efter ett tag orkade han sig upp och vi gick in och la oss på soffan och tog det bara lugnt istället.. Jag frågade en del frågor för att lära mig mer, men sitter även mycket på nätet ännu och försöker förstå mig på denna sjukdom.. För tillfället väntar vi båda på att han ska få ny medicin, han har provat alla som finns i landet men ingen hjälper för honom.. Men vi hoppas.. För vi båda vet, att får han en medicin som fungerar, så blir han en annan person, han blev den personen jag föll för, som har en livsglädje och den syns genom ögonen, som orkar göra saker, som orkar vara ute, som inte bara vill, utan som KAN... 

Han har även laktos, eller säger man att han är laktosintolerant? Jag har faktiskt ingen aning.. Jag vet att han inte kan äta produkter gjorda direkt på mjölk och så, det är ungefär vad jag vet.. När jag fick veta det så blev mina tankar direkt "men vad kan man då göra för mat?Vad kan han äta och inte äta?".. Jag fick stora problem att kunna tänka på vad man skulle göra för mat.. Men det föll sig naturligt.. När jag handlar, då köper jag den laktosfria matlagningsgrädden eller glassen eller vad man nu ska ha.. Det går nu bara av farten att jag köper det... Jag tänker inte längre på det på samma sätt som jag gjorde när jag fick veta det.. Nu gör jag den maten jag gör och är det mjölkprodukter i så tar jag en annan sort bara som passar honom.. Är inte värre än så.. Det var inte så svårt som jag trodde det skulle vara när man har det "problemet"...

Men Tom har lärt sig att leva med dessa sjukdomar/problem.. Han ser de inte som något hinder i hans liv.. Visst, MS'n har nog hindrat honom från en del, men han ser sig inte som sjuk... Han har sina perioder, skov är väl rätt ord om jag är med rätt, och då är han tröttare än vanligt och det kommer både med och utan medicinen.. Men det är inget som förstör honom.. Han lever som han vill och han sköter sitt liv trots allt..  

Det tar ordentligt på ett förhållande att leva med någon som är sjuk.. Det vet vi båda två, och det har vi märkt av.. När jag har mina bekymmer så sänker det mig lite grann och han märker av det och det kan snabbt bli stelt, för jag döljer fortfarande när jag har problem, tyvärr.. Och Tom.. Ja... Jag försöker finnas där när han behöver, jag underlättar mycket för honom... Vissa dagar så kan jag komma på mig själv med att svära åt att disken är odiskad, tvätten inte tvättad, lägenheten inte städad, sängen inte bäddad.. Och allt jag behöver göra, efter att jag envist fixat allting :P , är att titta på honom.. Titta i hans ögon där jag ser sorgsenheten och att orken inte finns.. Då kommer jag på mig själv... Varför ska jag vara besviken eller ledsen för att han inte gjort något idag? Idag är tydligen en sämre dag för honom...  

Som jag skrev, det tar på förhållandet, och det har vi märkt av, men vi har kämpat oss igenom det också.. Han ser inte mig som sjuk, och jag ser inte honom heller som sjuk.. Vi stödjer varandra när vi har det tungt, och vi finns där för varandra... Att ha en sjukdom som påverkar kroppen fysiskt, det är svårt.. Och man ska vara glad om man har någon att dela det med, för ibland klarar man det inte ensam... Och det ska man inte alltid behöva göra heller..

Ingen av oss har låtit våra liv förfalla trots att vi har saker vi alltid kommer att få leva med.. Vi har lärt oss att leva med de och gör det vi vill göra...

Alla har skelett i garderoben och alla har ofta något trist de varit med om under sin livstid.. Jag har en hel del som jag nu nämnt, men jag har nog även missat en hel del... Men jag ser det som så att det som inte sänkt mig nu, det har gjort mig starkare.. Och med hjälpen av min familj och nära och kära så har jag efter alla händelser rest mig upp och stått rak i ryggen.. Jag kan idag sträcka på mig och känna mig stolt över mig själv som tagit mig igenom det jag varit med om..

Ta vara på era liv, vad ni än är med om så finns det inget värdefullare än ert liv och er familj som ni håller kära.. De finns där när ni som mest behöver de och en dag hittar ni er själsfrände som ni kan tänka er att leva ert liv med.. Som får er att skratta när det behövs, som får er att krypa ihop i dennes famn och bara gråta när du behöver det, som får dig att le och ge dig pirr i magen av att bara tänka på denna person... Den människan finns där ute för alla..

Men viktigast av allt är att du kan sträcka på dig och känna dig stolt över att du är du... Det finns ingen annan som dig...

Du är speciell...