I torsdags satt jag i köket och packade.. Tom låg på sängen.. Det var tur för i torsdags var det tungt.. Tårarna brände innanför ögonen, rann längs kinderna, och klumpen i hjärtat vart bara större och större.. Det kändes för jävligt att packa då.. Det som är så otroligt tungt är att den här lägenheten, det här hemmet, det är det FÖRSTA stället som verkligen varit mitt hem sen jag flyttade hemifrån.. Det är första stället som jag mått så otroligt bra i, allting har känts rätt, jag har längtat till sommaren så jag kunde få måla staketet, fixa i rabatten, grilla, njuta av vår lilla tomt, inreda hemmet med alla de sakerna vi ville ha, cykla med Hanna runt kvarteret, gå mysiga promenader med Tom, bilda den familj Tom en gång pratat om, jag såg verkligen min framtid här, vår framtid.. Ja du, det fanns mycket saker jag ville göra, och vill göra, för det här är mitt hem, mitt riktiga hem.. Det är otroligt tungt att förlora något man verkligen älskat och trott på.. Jag har mycket kvar att packa och jag hoppas det går lättare än i torsdags..Tyvärr är denna dag inte lätt.. Jag ska såra den lilla flickan som för tillfället är lyckligt omedvetande om vad som ska komma.. Igår gick vi en promenad till stan.. På tillbakavägen stannade Tom vid kiosken, och Hanna och jag gick en liten bit till.. Då frågade hon om jag kunde berätta något om saker vi såg.. Det råkade sig så att vi var nära min lägenhet jag hade innan Tom och jag flyttade ihop första gången så jag visade vart den var.. Hon frågade om det var den lägenheten jag hade när pappa inte ville bo med mig.. Så jag berättade vilken lägenhet det var och hon mindes :) hon mindes även mera saker, som fick mig att verkligen pressa tillbaka tårarna.. Direkt efter berättelsen om lägenheten sa hon "jag minns att ni berättade att du inte skulle bo mera med oss, och jag blev jätteledsen. Och du började gråta, och Kisse och jag, men inte pappa.. Men jag vart jätteglad när vi blev en familj igen i det huset vi bor i nu.."Oj herregud vad det var svårt att höra, och att se.. Jag såg och hörde hur ledsen hon var när hon mindes det tråkiga, men hur hon sken upp som en sol när hon berättade hur glad hon är nu.. Oj vad tårarna bränner nu..Förra gången hon var hemma så var hon riktigt bråkig och gnällig mot mig hela veckan, det slutade med att hon fick mig att bryta ihop i tårar sista kvällen.. En av de första sakerna hon sa nu när hon kom hem var "den här gången ska jag vara jättesnäll mot dig Tina och inte bråka som förra gången"..Oj hur ska jag kunna titta in i hennes små ögon och såra henne en gång till?