Funderar mycket... På framtiden, på mitt "tidigare liv" i olika situationer jag varit, på vänner, på så kallade vänner, funderar på hälsa, träning, kost, dieter och mycket mer...

Har tänkt mycket om hur jag ska göra för att gå ner i vikt, och gärna inte alla 20kg på över 1år, vill ha lite snabbare viktnedgång men inte för snabb såklart... Hade sååå gärna velat börja träna på gymmet igår.. Men när man pratade med gymmet, och kollade kontot, så lutar det åt att jag har möjlighet att börja först i slutet på juli OM jag har tur... Och det var ju verkligen inte kul, sänkte mitt humör en hel del faktiskt, nu när jag var sporrad och till och med plockat fram gymkläderna... Men, jag får fortsätta med mina vattenfyllda flaskor hemma och mina dagliga promenader i 2månader till....

Vad gäller vän-funderingarna... Så känns det som det bara duger när jag hör av mig... För mig är det inget konstigt att bara skicka en fråga "hur mår du?", spontant för att jag bryr mig om de som jag anser mig vara mina vänner... Men varför känns det som det oftast är jag som tar steget? Bjuder ut mig själv, men får inte tillbaka detsamma? Jag har svårt att ta mig till folk som jag anser mig vara mina vänner eftersom jag är utan bil, och väldigt ofta utan pengar dessutom så buss-alternativ(vilket är väldigt dåliga kommunikationer) finns inte riktigt för mig.. Men jag promenerar gärna genom Jakobstad om vädret är bra för att komma till mina vänner om de nu inte vill komma till mig.. Fast då är de lite komiska.. Sen jag flyttade... Så är antalet folk som varit hit lätträknat... Varför känns det ibland som man är "den där som man ringer när ingen annan kan träffas".... Vad är egentligen en äkta vän och vad är det för "regler" som gäller för att ha äkta vänskap?

Vad gäller mitt tidigare liv funderingarna, så känner jag saknad... De funderingarna har gjort att jag känt mig ensam, jag har känt hur tom sängen faktiskt är, saknat att få komma hem från jobbet och få frågan "hur har din dag varit", saknaden att laga mat till 2, saknaden att sitta och fundera och planera semestern, gå ut och gå hand i hand en solig varm kväll, saknaden att få en godnatt-puss och känna andetagen i min nacke... Det här är längsta tiden jag varit singel, och helt ärligt? De plågar mig, på ett sätt, men på samma gång så behöver jag inte tänka något på någon annan... Jag behöver inte fundera på om den andra är hungrig och vill ha middag eller om jag kan låta bli att göra mat en dag.. Men, bara för det så tänker jag ju knappast börja leta pojkvän eller skaffa mig miljoner one-night-stands som många andra gör, jag klarar mig hellre helt ensam... Jag är inte redo att ge någon annan mitt brustna hjärta, jag vill inte, jag tänker inte och jag ska inte... Min historik i livet är inget jag vill dela med vem som helst, och när jag själv känner att jag är redo eller vill träffa någon, då gör jag det.. Men jag gav mig själv ett löfte när Tom lämnade mig... Jag lovade mig själv att inte ge mitt hjärta till någon förrän jag vuxit i mig själv, är redo för att blotta min själ för någon igen.. Jag är "ett piece of art" så att säga, och jag kan nog ärligt säga att vem som helst kan inte klara av att leva med mig.. För med mig kommer en historia som har påverkat mig att vara den jag är idag, som har gjort mig rädd för en del saker, som har gett mig besvär som dyker upp då och då som är svåra för andra att förstå...
Jag blir ibland rädd när jag tänker tanken "Minst en gång till i livet måste jag berätta min historia och då ta risken att skrämma bort någon jag fattat tycke för"... Det i sig är en rädsla till att vilja leva med någon igen... Men vem vet, kanske jag en gång i livet vågar mig på kärleken igen och kan få en chans att få min egna familj, få störas över sömnlösa nätter för den där lilla bebisen vill ha mat, få le åt att min man kommer med bebisen i famnen ler och säger "titta vad vi har skapat för underverk, det bästa av dig och mig"... Men jag är rädd för kärleken.. Den har svikit mig hårt och det gjorde ont.. Ordentligt ont..


Känslomässigt vet jag inte riktigt vart jag är för tillfället.. Konstaterade idag att antingen är jag trött, eller så är det bara för att jag har funderat på en hel del senaste tiden, som jag är känslosam.. Tittade på en av mina favoritserier idag på dagen, och en av huvudpersonerna dog.. Och jag grät! Jag brukar inte gråta så lätt till filmer/serier.. Men idag så började jag bara gråta och det slutade verkligen inte, tårarna bara rann och klumpen i halsen växte... Knepigt var det...


Näe... Det här blev ett knepigt inlägg.. Lite allt möjligt och många funderingar... Det mesta har jag nog egentligen funderat på ikväll... Lite smått funderade jag i söndags då jag satt och läste igenom mina andra bloggar... Så mycket känslor det finns där.... Tänk vilket liv jag levt.. Den ena bloggen... Usch.. När jag läste den så rös jag... Tänk att någon levt så hemskt, varit så blind, levt på hoppet... Levt så nära döden......

Och den andra bloggen... Vilken lycklig tjej det var....Var......

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nästan....   Idag klev du in på mitt jobb... Efter flera år utan rädsla, så fick du idag mitt hjärta att stanna, tårarna brännas, paniken i hjärtat höll på att ta livet av mig, och benen ville springa ut genom bakdörren.. Det var du.... Du som ...

Hur en frustrerad och förbannad Tina kan vara!   Jag ska börja med att säga, ni som tar åt er, fundera en gång extra innan ni slänger in en kommentar, varför tar ni åt er?? Har ni på något sätt fått mig att känna så som jag ska skriva så kanske e...

    När folk kläcker ur sig "att gå ner i vikt är inte så värst svårt men att omvandla till muskler är svårt så du klarar nog inte av att få synliga muskler för att du har en hel del extra kilon" då får det mig att se rött! Jag har kämpat o kämpa...

Funderar jag på om jag skulle varit mera involverad som dotter, syster, styvdotter, låtsassyster, kusin, syster/brors-dotter, barnbarn, vän, om jag hade stannat i Sverige............ I värsta fall hade jag då fått se på ovanifrån molnen i allafall...

Älskade vackra syster... Idag skulle du fyllt 23... Tänk hur snabbt tiden går.. Du skulle varit äldre än mig nu, jag stannade ju faktiskt vid 22 :) Men tänk igen vad snabbt tiden går.. Du har varit borta länge nu... Alltför länge nu... Vi är så många...