Den här veckan kom ett brev på posten.. Eller ja.. Två har kommit allt som allt, vilket jag är glad över visserligen.. Ena var som vanligt en räkning, medans den andra var en bokad tid till läkare.. Som jag inte visste skulle komma.. Men nu har det visat sig att när man är mellan 25-60 så kommer den här kallelsen var femte år.. Den skrämde mig lite grann... Och har faktiskt spökat en del i mitt huvud trots att jag vet att allt är ok.. Provtagningen jag är kallad till är ett papa-prov, vilket jag gjort för 2år sen ungefär, och nu tydligen kommer göra regelbundet vart femte år.. Men det skrämmer mig ändå... Trots att jag som sagt vet att allt är ok... Jag tror rädslan kommer över att jag senaste tiden haft folk i min närhet som haft olika sorters problem med denna sjukdom... Denna hemska sjukdom som inte bara sätter sig på psyket, utan skadar din kropp.. Jag har sett en vän i Sverige, som till en början lät sjukdomen trampa över henne, men som till slut tog steget och stampade ner foten och nu gör hon ALLT i sitt liv som folk bara kan drömma om.. Sen har jag en nära släkting här i Finland som också kämpat med detta.. Och fortfarande gör.. Där vet jag en del, har förstått hur man kan reagera på behandling m.m Det är obehagligt att ha denna sjukdom i sin närhet... För det är nog ingen man kan styra över själv.. Det är nog bara till att acceptera att man får den, och se till att man inte släcker sin kämparglöd för livet...

Men jag är även rädd för undersökningen... När jag gjorde den sist, så grät jag... Det var hemskt, jag svettades, jag plågades, trots avbrott för att få mild bedövning, jag slappnade av, jag grät... Jag vet att det är ett måste, och förr har jag inte haft problem med undersökningarna, men nu senaste åren så är det hemskt.. De flesta gångerna så gråter jag.. Inte mycket, men någon tår rinner nerför min kind under undersökningen.. För det gör så ont...

Jag har varit på MÅNGA undersökningar, och som sagt, förr har det inte varit problematiskt.. Men nu, att göra en undersökning som på en normal människa tar 5minuter, kan ta uppemot 20-30 plågsamma minuter för mig... Förr hörde jag också till de där som det tar bara någon minut för... Men det har ändrats... Jag gjorde minst 2undersökningar om året förr, så van är jag... Men det är den där hemska vestibuliten som har blivit värre... Och jag kan inte göra annat än att plågas vid undersökningarna.... Och de kan tyvärr inte göra annat än att vara extra försiktiga, beroende på vad undersökningen är för, så kan man få lite bedövning, men den hjälper inte alltid... Och jag går alltid dit med en positiv inställning, jag är glad, trevlig och avslappnad när jag sätter mig i stolen, tänker aldrig på att det kan göra ont, så det är inget psykiskt... Inga bekymmer alls.. Och så påbörjas undersökningen.. Och jag vill ibland bara skrika rakt ut... Det går inte att beskriva hur det bränner, då menar jag verkligen BRINNER, i hela kroppen, det är som om någon drar på en vattenkran med hett vatten inne i kroppen som rusar som en kraftig våg som kommer hårt och brutalt för att förstöra min kropp, ger mig en av de värsta värkerna jag varit med om och så dessa svettningar... Efter undersökningen, DÅ kommer tanken.. Aj faen, det var såhär det kändes att göra undersökningar... Så som sagt, det är inte psykiskt..

Det här är nog första gången jag faktiskt skriver om hur det har varit... Denna gång är jag dock ganska säker på att den kommer göra ont, för jag har haft besvär senaste tiden, och papa-testet gör ondare än en normal undersökning, så denna gång ska jag be om bedövning innan vi börjar... Och hoppas på att läkaren har någon bra som jag kan ta utan att det inverkar på testet....

Näe... Nu har jag fått skriva av mig om mina funderingar, tankar, bekymmer, om detta... Och så hoppas jag att allt går jättebra på onsdag.. Före det, då ska jag njuta av att ha sambon hemma kvällstid några kvällar nu, och att packa ner hela huset inför flytten nästa helg...

Hoppas ni alla haft en trevlig kväll...