Ja det undrar jag... Fattar ingenting av någonting...! Helt ärligt... Är länge sen jag varit såhär confused över något, men nu är jag, och inte bara över en sak... Meeen, de blir väl bra till slut...

Senaste 1½åren har varit jävliga... Faktiskt... Strul med förhållanden, vänner, familj, så kallad familj, jobb, sjukdomar, arbetslöshet, skola m.m

Saker och ting har hänt som man ångrar att de har hänt, man vill radera de åren som varit nnu och få leva om allting på ett mycket bättre sätt.. Känslorna har gått upp och ner, man har skrattat, gråtit, skrikit, roats, hatat, älskat, känt panik, rädsla och mycket mera... Och inte bara jag, utan nära och kära till mig också... Och det har varit tungt för alla, inte bara för mig...

För en månad sen började de mesta reda upp sig, jag fick ett jobb, i ett helt annat land, och jag åkte.. Jag valde att chansa... Och jag trivs, jag har slappnat av, jag mår bra och jag kan andas ut....

Men till min rubrik, what the f*ck is happening? Jaaa..... med ALLT! Hemma, både i Finland och Sverige, med familjen, med vännerna, med jobb, med sjukdomar och ja allt verkligen! Jag fattar ingenting....

När jag åkte så lämnade jag inte min familj eller mina vänner bakom mig... Jag lämnade ingenting BAKOM mig.. Jag valde att prova på ett jobb som lockade, men jag hade lika gärna kunnat tacka nej och stannat kvar i Finland som arbetslös, men nu var det en kort tid.. Och vad händer? Jooo.... De flesta man pratar med i både Finland och Sverige slutar nästintill att existera! Jag är inte bra alla gånger på att höra av mig heller, men jag försöker.. Jag är fullständigt slut ibland de kvällar jag är hemma, så jag orkar knappt skriva på datorn, jag slänger på en serie eller en film och latar mig helt enkelt... Om jag nu är hemma vill säga... Men trots det så försöker jag ändå upprätthålla kontakten med alla de jag vill, men vet ni vad, ni som läser alltså.....

Det finns EN person av allihopa som jag förr pratat med, som spontant slänger iväg ett sms åt mig och frågar hur jag har det, eller bara för att önska mig en bra dag på jobbet, eller fråga om jag kommer vara kvar länge för det börjar vara tomt i Jakobstad, eller vad som helst... Och jag blir så glad när jag ser på telefonen mitt under arbetsdagen och ser ett mess och man tänker glatt "yay någon tänker på mig"... Men för tillfället känns det som att de spelar inte ens nån roll att jag förr varit nära vänner eller familj, jag skriver inte mycket från mobilen till någon här nere, knappt så man hör av sig till hyresvärden, för det kostar för mycket, så facebook är min "räddning" till kontakt med folk jag gillar.. Och där kommenterar jag och skriver.. Men väldigt ofta får man knappt något svar.. Och det svider lite grann... Det känns som att folk tycker att "näe men hon valde att åka, varför ska vi prata med henne nu, vi tar det när hon är tillbaka" och att de förväntar sig i så fall att jag ska bete mig likadant när jag kommer hem som när jag åkte.. Men folk som nästintill ignorerar mig för att jag valde att göra en sak som dom antagligen aldrig kommer göra( jaaa jag tar faktiskt ignoransen som avundsjuka för att de VET att de kommer hållas på sin trygga lilla boningsplats där alla vet allt om alla, och nu pratar jag inte om en stad, utan om folk över lag som jag känner), så de människorna som sagt som ignorerar, ja de kommer nog även jag ignorera den dagen jag träffar på dom igen också.. För sånt folk som är för upptagna med sig själva hela tiden, men som har låtsats bry sig så otroligt före, de har jag inte plats för i mitt liv....

I så fall väljer jag hellre att ha den enda personen som faktiskt bryr sig i mitt liv, jag klarar mig bra med den, för jag vet att det är en som åtminstone vågar säga vad den tycker och tänker och känner, och som frågar......

Men vad mer om min status??? Ja du... Folk flyttar åt höger och vänster, hymlar ganska mycket och låtsas vara något de inte är, blir tillsammans med folk de talat illa om men tydligen skäms för att tala om för somliga....

Oj oj.. Idag är jag på ett skadegladshumör på ett sätt, typ skadeglad iaf, vet inte vad man ska kalla det.. Tänk om alla människor i världen skulle få veta hur mycket det egentligen pratas om deras ryggar...

*jag är inte bitter, men inte skadeglad, jag sitter egentligen bara och ler åt att folk tror att allting stannar i deras bubbla*

Och för att göra folk extra nyfikna....

Så avslutar jag detta blogginlägg med en enda liten mening som endast består av ren fakta....

Sen jag åkte, så har jag fått veta minst EN hemlighet om de flesta i min bekantskapskrets, både sverige och finland, som ni inte ens vet om att jag vet :)

/

Lilla fräcka Tina vinkar god natt för idag, med ett busigt leende på läpparna och vet att hon nu satt funderingar i mångas huvuden, och kanske till och med skräcktanken "Vet hon om min hemlighet?????"

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nästan....   Idag klev du in på mitt jobb... Efter flera år utan rädsla, så fick du idag mitt hjärta att stanna, tårarna brännas, paniken i hjärtat höll på att ta livet av mig, och benen ville springa ut genom bakdörren.. Det var du.... Du som ...

Hur en frustrerad och förbannad Tina kan vara!   Jag ska börja med att säga, ni som tar åt er, fundera en gång extra innan ni slänger in en kommentar, varför tar ni åt er?? Har ni på något sätt fått mig att känna så som jag ska skriva så kanske e...

    När folk kläcker ur sig "att gå ner i vikt är inte så värst svårt men att omvandla till muskler är svårt så du klarar nog inte av att få synliga muskler för att du har en hel del extra kilon" då får det mig att se rött! Jag har kämpat o kämpa...

Funderar jag på om jag skulle varit mera involverad som dotter, syster, styvdotter, låtsassyster, kusin, syster/brors-dotter, barnbarn, vän, om jag hade stannat i Sverige............ I värsta fall hade jag då fått se på ovanifrån molnen i allafall...

Älskade vackra syster... Idag skulle du fyllt 23... Tänk hur snabbt tiden går.. Du skulle varit äldre än mig nu, jag stannade ju faktiskt vid 22 :) Men tänk igen vad snabbt tiden går.. Du har varit borta länge nu... Alltför länge nu... Vi är så många...